Emma

...att jag var på en helt ny plats, en liten lantstad omringad av träd, med ett stort hus i mitten av alltihop. Det slog mig aldrig för en sekund att jag kanske kunde lämna staden - det var som att något hindrade mig från att ens få den idén. Det var andra människor där, eller figurer; jag tror att en av dem var en vänlig liten ekorrdam. Hon och de andra gjorde små saker för mig ibland, vardagliga vänliga handlingar, visade mig vägen på ett vis och med varje "uppgift" jag klarade av så kändes det som att jag kom lite längre, gick framåt, utvecklades. Det var ett visst antal saker jag behövde göra för att ta mig framåt, men problemet var att jag på egen hand inte visste hur många saker jag behövde göra eller när jag skulle vara klar.

Men en av karaktärerna i staden var inte en neutral, hjälpsam part. Han var som en tecknad apa, vänlig då och då, men till synes ganska rädd, orolig - mer som mig fast ängslig. Jag märkte det inte först men han var förföljd, hade sällskap av en otroligt lång varelse klädd i svarta tyger, lite så som du kanske skulle föreställa dig att döden ser ut. Den långa varelsen hade förstås ett ansikte men han visade det aldrig för någon. Han bara följde efter den lilla apan och viskade i hans öra. Varelsen började göra mig obekväm och han började märka att jag såg honom. Mina uppdrag började involvera att genom flera steg liksom förvisa den långa varelsen och han blev argare och argare för varje försök jag gjorde. Han rusade mot mig och visade sitt skrämmande ansikte och försökte skrämma mig till att låta honom vara, men jag fortsatte och lyckades tillslut få honom att gå upp i rök. Inte förens mot slutet av drömmen insåg jag att alla dom här personerna i staden var som guider för mig - när jag kände att jag utfört mitt sista uppdrag så försvann dom också.