Emma

Lova att leva
HALLÅ I STUGAN, SVERIGE! JAG HAR LANDAT! Tar djupa andetag och njuter av den friska luften. Jag har ju faktiskt ändå längtat efter att få komma hem till min stillsamma lilla tillvaro i en vinter där allt är ett potentiellt Bon Iver omslag vart man än vänder sig.
 
Jag vaknade klockan åtta igår morse. Alarmet ringde på mobilen och jag låg faktiskt bara kvar i tio ynka minuter innan jag hoppade upp, duschade och packade det sista. Någon frukost blev det inte då jag inte hade en enda liten brödsmula kvar. Okej, några potatisar, champinjoner och lite trött broccoli fanns det väl visserligen, men nu blev det ändå inte så att jag åt. Ett; jag var inte så värst sugen på något av det utbud som bjöds. Två; jag var alldeles för ivrig med att komma iväg till flygplatsen. Jag har ju aldrig satt mig på ett plan ensam förut. Mamma har alltid varit med. Så jag ville ha god tid på mig och försäkra mig om att allt gick rätt till. Buss, tåg, tunnelbana, tåg och sedan; framme!
 
Mer än en timma efter avfärd från lägenheten så anlände jag till Stansted Airport. Dittills kände jag mig coollugn. Jag hade köpt en smörgås på Sainsbury's i Vauxhall, jag lyckades kånka min stora resväska utan att orsaka någon värre köbildning i rulltrapporna, och att hitta till de två små incheckningsdiskarna som hörde SAS till, var också nemas problemas! Efter allt detta, efter allt mitt flyt, så tog det stopp. Lyckan tog slut. Pang bom. Jag kom till den första kontrollen, försökte öppna mitt boarding pass i mobilen... och internetet fungerade inte. Så naturligtvis försökte jag öppna det igen. Nope! Paniken började krypa i kroppen på mig. Jag försökte igen och igen och igen. Nej, nej, nej. Tror jag lutade mig mot en monter föreställande en karta över taxfree'ns butiker, hyperventilerade och höll irriterat tillbaka tårar i säkert en kvart. Tillslut kom jag ju ihåg att en måste registrera sig på hemsidan varje gång en vill använda ett offentligt wifi. Kände jag mig korkad eller kände jag mig korkad? Retorisk fråga. Men jag antar att inget kan få fungera stressfritt.
 
Väl på plan SK2568 sjönk jag ner i säte 15D. Klockan visade tretton tjugosex. Jag började långsamt och med vördnad att läsa den nya boken som jag hade köpt i taxfree'n innan jag klev ombord. Det var antingen den eller whiskey. Sidorna var så fina och nytryckta att jag knappt vågade öppna den och böja bokryggen. Ja, okej, jag gillar böcker, ja. Men det var inte därför som jag läste långsamt. Anledningen var att det var Jojo Moyes' nya "After You" som jag höll i händerna. Moyes' uppföljare till "Me Before You" (Livet Efter Dig). Den första boken fick mig allvarligt talat att böla ögonen ur mig så att snoret rann och det var inte ett dugg vackert. Om ni har läst första boken så förstår ni varför jag tog mig fram genom den fortsatta berättelsen med stor varsamhet. Redan på sidan sju fick jag en klump i halsen.
 
"The plants have long since withered and died. I am apparently not very good at looking after things."
 
!!! är vad jag skriker inombords bara av att skriva dom där bokstäverna, forma dom där orden i mitt huvud medans dom passerar ut genom mina fingrar på tangentbordet. Den tydliga parallellen till... händelserna... i första boken, de slet närapå hjärtat ur bröstkorgen på mig redan där och då. Adjö grymma värld. Min högra hand darrade nästan runt pappersmuggen med snabb-te som jag hade fått av kabinpersonalen. Okej, nu blev jag väl lite väl dramatisk kanske. Låt oss bara säga att jag slutade läsa ganska så genast efter dom där två meningarna, för alla flygpassagerares fortsatta trevnads skull.
 
 
Jag var ganska så slut när mamma hämtade upp mig på Landvetter flygplats och vi körde i timmar för att komma hem till vår lilla värmlandshåla. Vi var äntligen framme vid vår gula villa klockan mörkt-ute/eftermiddag-kväll-någon-gång. Allt var så surrealistiskt. Som om jag kommit tillbaka till ett helt annat liv. Som om London var mitt nya, "riktiga" liv. Det skavde lite ett tag, hela grejen att vänja sig vid att vara hemma. Men att tvångsgosa med katterna - som för övrigt faktiskt verkade sura på mig på riktigt; told you so! - och krama mamma hjälpte en aning. Älskar er. Och appropå det så kan jag knappt vänta tills jag får träffa alla mina fina gamla vänner.
 
 
Idag småpysslade jag med detta:
 
 
Min hjärna har flippat trehundrasextio grader
Imorgon. Jisses Amalia. Imorgon är det. Dagen med stort D. Imorgon ska jag hem. Jag fattar inte. Hem. Vad är hem? Ni hör det inte men jag utstöter just i skrivande stund ett tjut någonstans mellan exalterad extas och glädjevrål. Jag ska hem. Missuppfatta mig rätt; jag älskar mitt London, men efter tre månader i storstaden ska jag äntligen få se min mamma igen. Jag tror inte ni förstår hur mycket jag med stor sannorlikhet nog kommer böla ögonen ur mig när hon hämtar mig på Landvetter halv fem imorgon eftermiddag. Jag tror att jag har skjutit tanken på "hem" och "familj" ifrån mig under tiden som jag har varit här; jag har liksom inte haft tid att bryta ihop och inse att jag flyttat både hemifrån och utomlands helt ensam för första gången.
 
Nu hamnade jag lite off track här känner jag. Samla tankarna, Emma. Djupt andetag. Kom ihåg vad det var som skulle sägas. Just det.
 
I tisdags var jag på julmys hos Bobby och Meg tillsammans med tre andra polare; en kille från Portugal, en snubbe från Italien och en tjej från Liverpool... Det där lät som början på ett dåligt skämt. Hur som helst! Skinkmackor, vin och jamsession med jullåtar på balkongen är tre bra ingredienser för starten på en kul kväll. Efter det tog vi tuben och hamnade på den där svenska julmarknaden vid London Eye igen. Varm vintercider och ännu mer brasdoft denna gången. Vidare till Leicester Square där det hade slagits upp ännu en marknad fast med lite mer spel och karuseller. Fastnade på Leicester Square's lokala Spoons ett bra tag, drack cinnamon whiskey och delade på nachotallrikar. En supermysig kväll med några av dom underbara människorna som jag kommer sakna över jul och nyår. Saknar dom redan faktiskt. Okej, inte bli känslosam nu!
 
Chris framför ingången till parken på Leicester Square.
 
Som jag nämnt tidigare så skulle jag och Josefin iväg och se Kodaline denna välsignade kväll. Men tror ni att det blev så? Nej, tamigtusan, så blev det då rakt inte. Konserten är framflyttad till mars månad. Jag vet vad ni tänker; jag hade kunnat åkt hem tidigare. Men jag är inte bitter. Nej då! Idag tog vi oss god tid att städa och packa innan vi tog bussen och gick ut i Putney istället. Käkade finfin pizza och köpte dom sista(???) julklapparna.
 
 
Resten av kvällen spenderade vi med att i timmar försöka sluta skratta tillräckligt länge för att spela in en julcover. Det gick käpprätt åt skogarna, men vi fick till några störtsköna försök i alla fall!
 
 

Tried to do a Christmas Cover but failed completely about two hundred times 🎄 @emmaothorell

Ett filmklipp publicerat av ♀ Josefin Asterhed ♀ (@patriarkathat) Dec 16, 2015 kl. 3:17 PST

 
Sista slatten vin.
År noll, termin ett: check!
Bild från en Live Performance Workshop-lektion.
 
Nu när jag skriver detta så är klockan tjugo över fyra på natten. Eller morgonen, hur en nu vill se det. Jag har aldrig haft mer hemlängtan än jag har just nu. Festligheterna igår, fredag, höll på så långt in på morgonen att dygnsrytmen fick sig en rejäl smäll. Mer än hundra BIMMelever i en trång Londonlägenhet. Det var en upplevelse, må jag säga!
 
Bild lånad av Oskar Abrahamsson.
 
Våran första assessment week är över och termin ett likaså. Det känns overkligt att tänka att jag kommer vara hemma vid den här tiden om några dagar. Men innan det är dags att flyga tillbaka till Sverige så blir det lite julklappshandling (om jag nu inte lyckas hindra mig själv från det) och en konsert med Kodaline.
 
I onsdags var jag och såg flera otroliga framträdanden av BIMMelever på end of term showcaseThe 229 Club. Jag var fruktansvärt trött men det bleknade bort helt när vi väl kom fram till lokalen. Jag är glad att jag gick dit. Att se andra elever nå framgång, som har samma förutsättningar som mig, är så inspirerande och gör mig så himla taggad på att skapa mer musik.
 
Lead vocals: Rebekah Ubuntu.
 
Lead vocals: Arvid Rongedal.
 
I fredags hade vi våran sista assessment. LPW. Live Performance. Låten var den gamla dängan It Hurt So Bad av Susan Tedeschi och jag var livrädd för den. Men det gick finfint. Jag dog inte. Alla tonerna var där dom skulle.
 
Efter det blev det brunch och så småning om även förfest på Spoons. Spelade kort med Wencke, Charlie och Nate. Mötte Bobby. Drog tillbaka till BIMM för att jamma lite. Sedan var det dags för den där festen med över hundra deltagare. Full rulle. Ingen ro och ingen rast. Kommer sakna alla så fruktansvärt mycket över jul och nyår.