Emma

Fresher's week
Ni vet det där uttrycket "carpe diem"? Ja, den här helgen carpe di'ade vi inte ett dugg. Om man nu inte ska kalla att kolla på serier i sängen för att "fånga dagen", vilket jag skulle svara nej på. Men det var skönt. Efter att ha kånkat väskor i uppdelade etapper under en veckas tid så var det nog lite behövligt att bara andas och låta alla känslor sjunka på plats. Liksom känna att det är här jag ska bo nu ett tag. Så. Ja. Igår var första dagen som jag var utanför ytterdörren sedan i lördags när jag kom hit till lägenheten. Visserligen var jag och min room mate Josefin ute en sväng på balkongen i söndags för att försöka få en ekorres uppmärksamhet och kärlek. Det gick som väntat inget vidare bra. Och förresten så är väl inte våran "balkong" riktigt värd det namnet då vi bor på första våningen och "balkongen" är byggd precis platt på backen.
 
Hur som helst! Igår så drog vi in till Putney med buss för att lära känna området lite. Vi gick av vid Putney Bridge Station, strosade en bit i jakt på en bank, kände oss vilse, hoppade på en buss tillbaka i motsatt riktning på gatan vi just gått på - ja, ni fattar nog. Vi kände oss en aning förvirrade och flera affärer verkade ha siesta-stängt eller något. I alla fall så trånade vi över några plagg inne på Topshop innan vi hittade till Barclays bank. Gick lika dåligt för mig den här gången som det hade gjort när jag försökte öppna bankkonto förra veckan.
 
"We want proof of address."
 
Ja, jag har förstått det.
 
"Something with you name and address on it."
 
Här har jag ett kuvert från svenska skatteverket adresserat till mig på min nya, brittiska adress.
 
"??? Who is this from ???"
 
Herregud. SWEDISH TAX AGENCY.
 
"???"
 
Kort sagt så dög det inte åt dom. Vet inte om det kanske är jag som har förstått fel. Får väl köra på det här med att beställa ett NI-nummer från brittiska myndigheter och hoppas på att det kuvertet fungerar att använda så.
 
Efter det korta samtalet handlade vi mat. Så billigt som möjligt och så nödvändigt som möjligt. The poor student style. En söt, brittisk dam lutade sig närmare mig i kassakön för att berätta att dom snart skulle börja använda papperskassar istället för plast. Jag vill börja vänja och lära mig hur jag ska svara och bete mig när folk bara helt plötsligt börjar prata med mig. Det är faktiskt något som dom flesta i Sverige skulle kunna lära sig av.
 
Shoppingturen var följd av ett infall att käka mat med en gång, genast. Våra hungriga magar ledde oss till ett mysigt, grönmålat litet hörn med menyer, foton och blommor på tvättlinor i fönstren. Väldigt vintage och indie. Det stod att stället hette Hudson's, men vi tror mer på namnet "Det Gröna Stället". Vi satte oss ute och var lite för stolta för att flytta oss inomhus när vi insåg att det drog ganska kallt. Vi beställde två mexikanska grönsaksgrytor och två glas Pimm's av en väldigt fnissig servitör. Liksom... bara... va?
 
Vi åt färdigt, drack upp och Josefin kastade sig nästan ut i trafiken för att få fatt på en huskyvalp som krånglat sig ur sitt fastbundna koppel utanför slaktbutiken på andra sidan gatan.
 
 
 
 
Vid halvsju-tiden på kvällen kom Fresher's Week igång på riktigt när vi anlände till The Oyster Room ovanpå Fulham Broadway Station - där vi möttes några stycken även föregående måndag - och anslöt oss till den enorma ansamlingen med nya BIMM-elever. Jag hade jättetrevligt och träffade många roliga människor från Irland, Storbritannien, Sverige, Portugal, Norge, Danmark, Italien osv osv.
 
Ikväll är det dags för Fresher's Week event nummer två; bandiokie.
 
Jag är värdig
Nu har det varit ett tag sedan jag skrev. I onsdags var jag i lägenheten och tittade för första gången. Gjorde en snabb once over och lämnade resväskan + gitarren bara. Mamma verkade godkänna rummet.
 
Efter det har vi varit en sväng runt Piccadilly, Soho, Oxford Street. Käkat asiatiskt någon dag och tryckt i oss någon snabb macka från Sainsbury's en annan dag. Träffat på människor som påstått sig vara författare och regissörer som velat hjälpa mig med kontakter. Snabbduschat i hostelduschbås med varm- och kallvatten omväxlande varannan gång. Druckit oräkneliga koppar te och nästan tänt eld på en knappt fungerande brödrost. Varit på enrolment på skolan och nervöspratat dålig engelska med nya klasskamrater. Svettats på tåg och klurat ut hur kartorna läses för bästa resultat. Appropå. Hur många timmar av sitt liv spenderar en Londonbo på kollektivtrafik?
 
 
I förmiddags checkade vi ut från vårat hostel i Hammersmith och kånkade väskor mot tunnelbanan. Piccadilly line raka vägen till Heathrow terminal två. Tåget stod stilla i säkert tjugo minuter på terminal fyra med sega, nyligen influgna passagerare som gick in och ut ur våran vagn för att hitta bästa plats. Tillslut sa en röst "please steer clear of the doors" och vagnens dörrar stängdes. Vi swooshade iväg och hoppade snabbt av på nästa plattform, tog hissen upp, sprang genom korridorer, tog en till hiss upp och skyndade mot incheckningen. Tre minuter försent lät dom mamma checka in, även om dom var noga med att påpeka att vi var sena. Hon fick springa mot planet och jag hann nästan inte krama henne hejdå. När hon försvann bort stannade jag upp, tittade efter henne tills jag inte såg henne längre och började nästan gråta. Som det lilla barn jag är. Jag blev så förvånad över mig själv så tårarna tvingades tillbaka.
 
Tågresan tillbaka till Earl's Court och sedan vidare till Putney Bridge tog en halv evighet. Jag lyssnade på upplyftande musik i lurarna och sa till mig själv att jag var okej. Ända tills Beyoncés "Heaven" dök upp på spellistan. Varför är jag så känslosam och hemlängtanssjuk? Nervös och stressad och ont i magen över precis allting.
 
Jag sitter mellan mina väskor på sängen i lägenheten och undrar vart jag ska börja. Min roomie Josefin har rapporterat att hon haft elva fox sightings. Stenväggen mot min rygg får det att isa av kyla i mig, spisen är enligt ryktet trasig, det finns en mycket synlig springa runt ytterdörren, taklampan i badrummet tänds genom att dra i ett snöre, jag har ingen garderob, toan befinner sig i en egen liten skrubb och vardagsrumshörnet är dekorerat med två uppsättningar souvenirspargrisar, tre av varje figur, utplacerade lite här och var. Nu låter det som att jag bara gnäller men så är det inte alls! Allt är så spännande så jag tror jag spyr. Jag vet att jag måste få ordning på mer än bara mina nedpackade kläder. Det första steget mot framsteg är att erkänna för mig själv att jag förtjänar att vara här. Jag måste komma ihåg varför jag är här. Jag är värdig. Jag är tillräckligt bra. Jag kan göra det här.
 
Jag är hungrig.
 
What about second breakfast? / Welcome to Heaven
Ja, det här inlägget har två rubriker. Deal with it. Jag kunde inte bestämma mig då jag inte skrev om gårdagen igår. Det kom lite annat i vägen.
 
Måndagen spenderades med mor i Fulham där vi vandrade runt och låtsades se ut som om vi visste vart vi var på väg. Gick förbi skolan en gång i alla fall. Okej, två gånger. Dessutom var det nästan så att vi gick vilse i undergrounden på Earl's Court i någon minut innan det. Men vi var lugna som filbunkar och insåg snart att vi var på rätt spår. Fattar ni? Vi var på rätt spår. It's a train joke. Ja ja, i alla fall.
 
 
Tänkte lösa min banksituation men hade helt glömt bort att skaffa proof off address så det gick ju åt skogarna. Jag och mamma gick in på mysiga lilla Cherry On Top och tog oss lite käk istället. Så nu har jag lärt mig meningen med den heliga andra frukosten (second breakfast). Det är inget jag känner för att sätta i mig var och varannan dag - och korv är inte det bästa jag vet heller - men det var ändå supergott och gjorde jobbet galant! Och stämningen var så härligt avslappnad och skön så jag hade nog kunnat sitta där och bara sippa på mitt te. Får ta med mig min laptop dit någon gång och sitta i hörnet vid fönstret med en rykande kopp och hatten på hjässan, insjunken i mina Wattpad stories, med regnet smattrande mot rutan... Hmm... Undra om jag romantiserar min situation lite för mycket...
 
 
Efter det handlade vi förberedande frukost innan vi, i ömsom regn och ömsom vind, drog tillbaka till Hammersmith och vårt hostel. En stund senare återvände jag till Fulham med Shingeki No Kyojin-soundtracket i hörlurarna, för att möta upp några andra BIMM-elever. Det blev någon öl med stora, glada gänget uppe på The Oyster Room på Fulham Broadway följt av ett väldigt oplanerat men härligt besök på Heaven i Embankment där jag envetet försökte övertyga en trevlig britt om att Sverige visst har så mycket härlig natur som jag säger och nej, jag hittar inte på. Jag uppmanar er alla; gå dit nån kväll, till Heaven! Eller, ja, alla mina fellow HBTQ-människor i alla fall; gå dit ni! Fick tyvärr heterosexuella intimiteter upptryckta i ansiktet mer än en gång.
 
 
Idag köpte jag mig en prisvärd, supergullig, orange onepiece med svans där bak och ett rävansikte på luvan. Det blev ett par tofflor också. Allt från Primark. Så nu planerar jag att kura ihop mig på sängen i min flatshare på lördag, komma ikapp med mina animeserier och försöka glömma att mamma åker hem till Sverige utan mig. Nej, Emma, inte gråta.
 
 
Och appropå mina animeserier; jag var inne på Tokyo Toys vid Picadilly nu på eftermiddagen. Det finns inga ord för vilket himmelrike jag hade hamnat i. Fullmetal Alchemist, Free!, Shingeki No Kyojin, Death Note, Kuroko No Basket, Sailor Moon, Pokémon, Black Butler... Det slutade med att mamma drog ut mig därifrån i nackhåren som en katt, tomhänt, innan jag hann dregla ner en Survey Corps-ryggsäck.
 
Nu har det gått fyrtionio minuter sedan vi skulle varit på en comedy night, men tre minuter i åtta tittade vi upp från våra korsord och frågade varandra om vi verkligen orkade gå ut. Så nu ska vi knapra nötter och spela kort istället.