Emma

"Jag hade god lust att bita henne i svansen, men hon är för kall, till och med för mig"
Det har inte varit värst mycket att skriva om på ett tag. Vi har assessments nästnästa vecka och det mesta som sker om vardagarna nu är förberedelser - det vill säga en jädrans massa läxläsning och plugg. Men så här på söndagskvällskvisten kan jag väl ändå dela med mig litegrann av några nya godingar ur mobilkamerans suddiga album.
 
 
Sista höstdagen innan vi vaknade till gräsmattor täckta av frost. Den senaste tiden har vi dock bara haft regn, regn, blåst, gråa moln och ännu mer regn.
 
 
Jag och Danielle var på bio och såg Hunger Games: Mockingjay part 2. Måndag morgon. En kan ju nästan tro att vi ägde stället by the look of it!
 
 
Blev tidig lunch efter filmen.
 
 
Bild från en promenad längs Westminster med Meg och Bobby. Tog en glögg på en liten svensk julmarknad. Glodde på granar och andades in den välbekanta doften av en öppen eld utomhus.
 
 
Någon dag här i veckan så lyssnade/gav jag feedback till ett par kompisar i en annan klass när dom övade på sina assessments.
 
 
I eftermiddag tog vi oss en tur till Camden.
 
 
Blev några öl. As always nowadays.
 
 
Hej mamma, döda mig inte när jag kommer hem. Detta är den nya damen jag lät pränta in i vänster underarm idag på världens bästa studio i Camden. Japp. Ni ser rätt. Det är Morran med den hjärtformade snäckan från Mumindalen och hon skrämmer mig inte längre. Hon är visserligen ganska röd och fnasig än så länge, men det ordnar sig om några veckor när hon har läkt.
 
I'm Mr Brightside
Gårdagen började skitkasst. Inte bara för att det var måndag och måndagar på något vis har fått dåligt rykte för att folk sysslar med något dom avskyr. Jag hatar faktiskt inte måndagar lika mycket längre nu när jag har börjat min karriär i musikbranschen - att min första lektion är klockan 14:30 varje måndag är inte helt illa heller to be honest.
 
Men igår... Igår... Igår hade jag tid på Barclays bank för att öppna ett bankkonto. Tio noll noll var den utsatta tiden. Jag hade väntat på det här i flera veckor. Bara för att vara säker på att jag skulle hinna så drog jag iväg närapå en timme i förväg. Inte för att det tar så himla lång tid från Roehampton till Fulham, men man kan aldrig vara för försiktig...
 
Jag svär, att public transport ens har scheman uppsatta är ett mysterium. Det borde bara sitta en lapp vid varje hållplats med texten "GOOD LUCK". Bussen var en halvtimma sen. Jag satt på den enda lediga platsen längst bak i bussen, ett säte som dessutom var vänt bakochfram. Varför har vissa bussar dom fyra näst sista sätena vända åt andra hållet än i färdriktningen? För extra förkrossande nervositet, antagligen.
 
Tunnelbanan var sen den med och hölls kvar extra länge vid varje stopp. Jag kom försent till banken. Det var förödmjukande. Jag kunde lika gärna ha varit en riktigt kass superskurk för det var så mycket dom avskydde mig just då i den sekunden när jag klev in genom glasdörrarna och sa att jag hade en tid klockan tio. Jag avskyr att vara sen och det här drog ner mig. Någons lilla hund stod på armstödet på en stol och viftade svansen åt mig, men inte ens det fick magen att sluta vända sig. Jag fick hjälp att boka en ny tid av en dam i Barclays uniform. Måste bara påpeka att det tog längre tid att boka ett nytt besök än vad det hade gjort att faktiskt öppna ett nytt konto. Innan jag med sänkt huvud gick där ifrån förvissade hon sig om att jag verkligen visste vilken omogen och dålig människa jag var som inte hade passat tiden. Som om jag inte mådde tillräckligt illa över det redan.
 
Hela dagen liksom slängdes lite ur balans efter detta och det var inte förens till kvällen som det kändes lite okej igen. Jag var på en masterclass klockan sju. Performance Psychology med Andy Evans. Efter det gick jag till Cock Tavern, lyssnade på veckans två band, röstade på de jag gillade bäst, testade en julöl och åkte sedan hem.
 
Och för er som inte är så bekanta med Londons trafik så förklarar Dan Howell det på ett ganska bra sätt.
 
 
Remember November
Vinden ven och ilade kylig mellan dörrspringorna i lägenheten idag. Denna helgen är vi nio pers som bor där. Ja, ni läste rätt. Nio. Vi är fyra stycken i mitt och Josefins rum. Dom andra två, som är här på besök, är hennes vänner från Sverige. För några dagar sedan flyttade en tjej ut och strax senare flyttade två personer in i hennes gamla rum. Det är snabb omsättning här må jag säga. Tror nästan att jag och Josefin nu är dom som har bott här längst.
 
Det har hänt en del sedan jag skrev sist. Förlåt. Jag är en dålig bloggare. Jag och Bobby var på bio uppe på Fulham Broadway och såg Spectre. Jag är inget stort fan av James Bond och jag har knappt sett någon av dom andra filmerna, men borträknat den obligatoriska sexismen och hur det prompt måste stå med i manuset att han ska ligga med varenda varelse av kvinnligt kön, så var den helt okej.
 
Har förresten också kommit igång och börjat skriva lite musik med folk. Jag är så taggad så ni anar inte. Har sådana planer alltså.
 
Helgen vid halloween var kul. På fredagen firades Patrice födelsedag på Spoons en stund. Efter det mötte jag upp Josefin och Hannah för att dra till husfesten i Acton. Jag tog över Spotify på datorn i köket en stund och fick alla att ösa till Muse. Good times, good times.
 
 
 
På lördagen blev det lite mindre kul. Vi drog till Alex och inte långt senare fick någon den brillianta idén att gå på rave. Jajjamensan. Efter att ha fått den relativt "hemliga" adressen av någon på andra änden av en mobil, hamnade vi i Westminster. Hela tiden var det någon som påstod att dom visste vart vi skulle gå. Feststämningen dog dock ganska snabbt när vi insåg att hela lagerbyggnaden var omringad av riot police. Av någon anledning fortsatte vår grupp leta efter en väg in. Vi klev genom en bred springa i ett stängsel och råkade hamna mitt mellan en rad beväpnade poliser och en berusad ansamling festprissar som vrålade (eller skrålade?) och verkade tycka att brinnande soptunnor på hjul var en kul idé. Mamma, om du läser det här, vi var aldrig i fara; vi hade flera kompisar med oss och vi drog där ifrån så fort vi kunde. Allt detta hamnade dock i tidningen, med bilder och hela paketet. Tydligen hade det urartat efter att vi evakuerat. Folk hade visst blivit skadade såpass att de behövt sjukvård. Frågar ni mig så hade jag hellre bara gått till Spoons eller något.
 
 
I fredags hamnade vi i Shoreditch. Inte riktigt som vi hade tänkt, men helt okej ändå. 
 
 
 
 
Igår, lördag, var jag med Bobby, Meg, Tom och Ryan runtom Oxford. Vi käkade italienskt på resturang och tog en öl på mysiga små pubbar. Efter det blev det tillbaka till Putney för lite kortspel, gitarrlir och polaroidselfies.
 
 
 
Jag längtar till jul. Jag längtar så himla mycket så jag vet inte vad. Jag längtar efter att gå upp på vinden hemma i huset i Sverige och känna den där välbekanta doften som jag hoppas att jag aldrig glömmer. Jag längtar efter att dra ner plastgranen och julpyntskartongerna, pyssla och slå in julklappar, baka pepparkakor med mamma och ha minijulafton med kompisarna. Jag längtar efter att spela min nya Muse-vinyl och burra in ansiktet i mina katters lurviga pälsar, kolla på Pettsson & Findus: Tomtemaskinen och dricka glögg, tända ljus och inspektera vårat nya badrum som mamma skickade bilder på igår.