Emma

Förtidsstress över en möjlig framtidsfamilj
Jag och Josefin kom på något vis in på det här samtalsspåret för några dagar sedan, och det finns så mycket att säga så jag tror inte det kommer få plats i ett inlägg, men... Jag fyller 23 år JÄTTESNART och allt barnprat runtomkring mig gör mig helt matt. Jag behöver båda händer för att räkna alla tjejer i min ålder som bor i min hemstad och som redan är mammor - och då räknar jag fortfarande bara dom jag känner till. Förstå mig rätt, folk får göra vad tusan dom vill med sina liv; bara för att jag inte kan förstå lockelsen med att skaffa barn vid 20 (eller ibland innan 20), så ska inte jag säga åt andra vad dom ska välja. Det är bara så himla sorgligt hur tjejer knappt tycks kunna vänta med att bli vandrande inkubatorer och barnskaparfabriker. Och så mycket runtom får mig att känna mig onormal som inte vill bli förälder än förens om typ 15 eller 20 år, eller överhuvudtaget.
 
Memes på Facebook har alltid med mitt namn på taget-ur-luften listor över "dom som kommer få barn i år". Mina gamla kläder och leksaker fyller vinden hemma i huset, så att jag kan använda det när (om) jag får barn. Majoriteten av mina vänner har redan flyttat ihop med någon, och många har även blivit så vuxna att de bytt ut vinkvällar mot att "komma förbi och ta en kaffe". Senast idag såg jag både en krönika om "vem ska ta hand om mig när jag blir gammal, om jag inte har barn?" och en artikel om barnaga och hurvida det är misshandel eller inte. Jag vet inte om jag är tillräckligt mycket "ungdom" för att gå till ungdomsmottagningen längre (det är nog dock bara i mitt huvud haha min lärare i fjärde klass sa alltid att jag var så mycket mognare än alla dom andra barnen, vilket ibland var skittråkigt), så jag har blivit van vid att ringa barnmorskemottagningen istället, för att be om nya p-piller. När jag ringde dom senast jag var hemma i Sverige så hörde jag på henne att jag kanske borde sluta knapra sådana snart. Alltså, när är det meningen att en ska sluta ta p-piller då? När en vill, såklart, men något säger mig att samhället tycker det är nog med äventyr när en är över 20 - eller så kanske det bara är förväntningarna som samhället har på en genom ens uppväxt, som får en att förvänta sig vissa stereotypiska förväntningar i alla aspekter av ens liv... Det forskas även dåligt på preventivmedel, såpass att mina piller ger mig värk i kroppen, gör mig trött och har hjälpt mig gå upp i vikt, och jag står ut med dom ändå, för vad skulle jag annars göra? Jag har inte ens lyssnat än på någon feministisk podcast som drivs av barnlösa kvinnor eller kvinnor som vill förbli barnlösa; de verkar vara mammor allihopa.
 
Bifogar charmiga bilder på mig själv. 
 
På samma gång kommer jag på mig själv med att ha åsikter och planer om hur jag ska uppfostra mitt möjliga framtidsbarn, som jag inte ens vet om jag vill ha än. Helst ska det vara en flicka så att jag kan lära henne att vara stark, och hon ska heta typ Anna-Märta, Jana, Britta, Kerstin, Elisabeth, Selma, Astrid, Tove, My (Mymlan) eller Furiosa. Blir det en pojk så ska jag lära honom att vara mjuk och empatisk, och han ska få ett könsneutralt namn så att alla blir förvirrade. Jag ska inte döpa hen eller ens skriva in hen i kyrkan. När det är kalas ska jag skicka ut presentförslag för att undvika stereotypiska leksaker (vilket kan vara nog svårt ändå eftersom jag har lådor med Barbies på vinden). Jag ska uppmuntra mjukhet och kreativitet och vara tydlig med att mitt barn inte behöver krama någon om hen inte vill för det är hen som bestämmer över sin egen kropp, även i ung ålder. Jag ska vara noga med att behandla mitt barns känslor som riktiga känslor och inte bara "åh hen surar, låt hen vara, det går över". Och blir det något alls så blir det max två stycken och det är mycket möjligt att en av dem blir adopterad. (Det är tydligen väldiga komplikationer kring adoption, som jag precis hört om, där barn blivit kidnappade och bortadopterade utan att faktiskt vara föräldralösa, så det är väl nåt att läsa om också.)
 
Det känns helt sjukt att jag ens har dom här tankarna, för idag vaknade jag halv tolv och jag har suttit på sängen i timmar och hoppats på att frukosten ska fixa sig själv. Nej, det får allt gå ett decennium eller två till innan jag börjar fundera på det här på riktigt.
Hustankar och framtidsinspiration
Jag vill inte behöva bli vuxen än; jag brukar betala räkningarna och hyran så snabbt som möjligt så att jag sedan kan låtsas som om en sån stor transaktion aldrig hänt, för om jag gick runt och tänkte på det så skulle jag må fysiskt illa och vilja spy. Jag fick den hemska känslan bara av att skriva det där precis nu.
Men ibland går jag ändå och drömmer om en egen lägenhet eller möjligen ett gammalt sekelskiftshus med punschveranda och spiraltrappa och röda spröjs i fönsterrutorna, där jag kan gå runt med bara ben och stickade sockar på rena trägolv bland bekväma träköksstolar målade i olika färger och randiga trasmattor av återvunnet tyg, och dricka kaffe och rysa förnöjt över mina fulla bokhyllor och konstklädda väggar, och lyssna på lugn musik eller inspirerande podcasts eller Astrid Lindgrens mysiga ljudböcker, och i lugn och ro skriva på en bok eller måla eller skriva musik, och pussa Charlie på pannan medans han fortfarande ligger och snosar i sängen med vår adopterade hund och katt i en enda hårboll vid hans fötter, och jag vill ha hem vänner på sensommarkvällarna och gå barfota på gräsmattor och grusvägar med vinglas i händerna och se solen lägga sig till ro i horisonten och doppa tårna i sjön.
Det där blev en väldigt lång mening, men det liksom bar iväg med mig bara; tanken har ibland burit iväg med mig såpass långt att jag börjat spara hemsidor med olika inredningsprylar. Jag känner knappt igen den här Emma som jag håller på att förvandlas till. Timmarna går så fort och livet tuffar på som ett rusande tåg och vi förändras från dag till dag, men jag drömmer fortfarande.
 
 
Bilder från Pinterest och H&M Home + en egen bild. Gissa vilken!
Bechdeltestet ej godkänt
 
Bechdeltestet, även benämnt Bechdel-Wallace-testet, är ett test med vilken en films framställning av kvinnor kan bedömas. För att en film ska klara Bechdeltestet måste den uppfylla följande kriterier: ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer... som pratar med varandra... om något annat än män.
 
För ett tag sedan satt jag i en bil på väg någonstans, i sisådär en timma, med två andra kvinnor. Efter ett tag började jag inse att det enda dom pratade om var sina män; den ena hade blivit bedragen och dumpad, och den andra blev dumpad av samma man lika ofta som en tvserie släpper nya avsnitt. Jag vill börja med att säga att det är helt okej att gräva i det gamla och överanalysera relationer med en kompis när en har det jobbigt; det kan kännas skönt att få ur sig allt det där istället för att stänga inne allt och må dåligt i tystnad. Men något många kvinnor ofta gör är att fortsätta göra om samma misstag, och när jag säger misstag så menar jag värdelösa karlar (nej, inte "alla män", bara dom värdelösa, som sagt). Värdesätter vi inte oss själva och våran hälsa högre än så?
 
Föreställ dig ett liv utan att passa upp på en man som inte förtjänar det. Föreställ dig ett liv som bara handlar om dig.
 
Detta var bara en instickare jag hade, en tanke som for förbi. Så många samtal mellan kvinnliga vänner klarar inte av Bechdeltestet, och det gör mig lite ledsen.