Emma

Min pappa cancertestades för sent
Idag är femårsdagen för min pappas bortgång. Jag vet inte om jag har skrivit så mycket om det här på bloggen förut, men min pappa gick bort till följd av en oupptäckt bukspottskörtelcancer. Det var natten till lördagen den fjortonde september 2013 - nästan fredagen den trettonde, jag vet, snacka om otur. Jag orkar inte skriva för mycket idag, men jag ville nämna detta i alla fall. För jag saknar honom.
Jag vet fortfarande inte om jag handskas med detta på ett hälsosamt sätt. Jag har inte pratat med någon psykolog om hur jag mår; jag hade möjlighet att gå till kuratorn på mitt gymnasium när det precis hade hänt, men jag undvek att gå dit, mest för att jag inte kunde göra annat än gråta och jag tyckte inte det hjälpte att prata när jag inte visste vad jag skulle säga. Jag kände att uppgiften låg helt och hållet på mig om jag ville komma över sorgen, och jag var inte redo; egentligen var det ju dom omkring mig som hade uppgiften att stötta mig, men som vanligt tog jag på mig ansvaret själv.
Ena dagen låg pappa och vilade hemma med ont i magen, och nästa dag blev han hämtad av ambulans. Under nästan ett års tid hade läkare testat pappa för glutenallergi, diabetes, ja allt möjligt förutom cancer. En läkare sa till och med åt honom att "nej nu är du hos mig och nu tittar vi på den här grejen" när pappa frågade ifall hans olika magläkare pratade med varandra. Jag ska inte säga att jag vet varför hans fall hanterades som det gjorde. Han cancertestades inte förens den sista tiden, dom två veckorna då han låg på sjukhuset. Han var ju pigg och fullkomligt sig själv den största delen av tiden, men dom tre sista dagarna gick det fort. Tre dagar innan han gick bort så satt han upp för sista gången bredvid mig. Två dagar innan han gick bort kunde han inte svälja själv längre. En dag innan han gick bort verkade han inte längre vara vid medvetande. Hans kropp hade smalnat av så fort, förutom magen som hade svällt upp av tumören. Vi skulle ha fått svar på cancertesterna den 17e september. Pappa gick bort klockan två, natten till lördagen den 14e. Jag låg bredvid honom och mumlade texten till "Kärleksvisan" medans tiden mellan hans raspiga, gurglande andetag blev längre och längre, tills han slutade andas.
Jag har mött människor som har tyckt att fem år är tillräckligt med tid för att "komma över" en förälders bortgång. Jag vill säga till er, om ni sörjer eller går igenom någon form av förlust; det finns ingen person eller kraft i världen som kan bestämma när ni har "sörjt färdigt". Det mest sannolika är att du aldrig slutar sörja; smärtan finns kvar i resten av ditt liv, men den blir hanterbar. Det går att leva med den. Efter ett tag kan du minnas den du saknar med glädje och kärlek utan att bryta ihop. Det betyder inte att du har glömt dem - det betyder att ditt liv fortsätter.
Hjärtesorg
När min mormor var yngre så var hon tydligen den vackraste flickan i byn, säger min mamma i alla fall. Hon kom inte från Värmlands näs från början, utan flyttade dit när hon gifte sig med min morfar. Men innan det så dejtade hon en annan kille som jag har fått höra var snäll och älskade henne. Av någon anledning så gjorde han slut med henne när dom var unga; han ville ta en paus eller någonting sånt typiskt snubbigt. När han väl hade ändrat sig och insett att han faktiskt ville spendera sitt liv med Britta (min mormor, fint namn va?), då hade hon redan gift sig med min morfar. Det låter som en film, typ The Notebook.
Mormors ungdomskärlek ringde henne för att prata då och då, under resten av hennes liv. Jag minns när jag var hemma hos henne på gården och någon svarade telefonen och räckte över den till mormor för att det var han som ringde. Jag minns när mormor började vägra ta emot telefonen. Morfar hade flyttat till stan vid det laget för att vara närmare sjukhuset eftersom han var så sjuk. Mormor började vägra telefonsamtalen för hon ville inte att hennes ungdomskärlek skulle höra hur gammal och skraltig hon blivit; hon ville inte att han skulle höra hur Alzheimern påverkade henne. Jag minns vykortet han och hans familj hade skickat, som stod på bordet i hennes rum på äldreboendet, precis efter att hon gått bort.
Jag tänkte skriva att det värsta jag kan tänka mig är det som hände min mormor; att bli lämnad av sin stora kärlek och sedan inte kunna återförenas. Men jag tror att det värsta jag kan tänka mig är att förlora tron på kärlek, att bli kall och leva resten av mitt liv i ensamhet med sorg i hjärtat. Det är så jag ser min framtid just nu. Jag hoppas kunna ändra min syn på det, men vi får se. Just nu känns kärlek inte värt det.
Om det är nu jag ska ge någon slags självbejakande förklaring där jag ljuger och säger att vi kom överens om att göra slut, ja då kommer ni blir besvikna nu. Jag blev dumpad i måndags. Jag gav honom allt, som en oftast gör. Han slutade bry sig om mig. Det är skitjobbig. Jag kommer nog inte uppdatera lika ofta här på ett tag.
Välkomna till juni månad.
Tack för allt
När jag var yngre, typ i gymnasieålder, så hade jag lite problem med min självkänsla - det har inte riktigt gått över än, men jag jobbar på det. Mina föräldrar gav mig då några av Mia Törnbloms böcker och sa till mig att det inte hjälper att fly från problemen och smärtan när den bor inom en. Något jag kom att tänka på, som jag har för mig stod med i någon av dom där böckerna, är tacksamhet. Det kändes lite fånigt när jag var tonåring, att tacka... ja, vem då? Av någon anledning tänkte jag att det var som att be till "gud" och det ville jag inte - det vill jag fortfarande inte då jag inte tror på något vad religion heter. Men jag har förstått att det är människorna i mitt liv jag ska tacka, dom jag älskar och som älskat mig. Så det vill jag göra idag. Ibland är det så enkelt att låta sig dras ner i djupet och förblindas av hur ont det gör att sakna och att frukta alla möjliga hjärnspöken. Jag tror det kan ge en inre ro, att tacka för kärleken och värmen och att på så vis påminna mig själv om att det ju faktiskt finns kärlek och värme i mitt liv.
 
 
 
 
 
 
 
Jag är tacksam för min familj. Jag är tacksam för mina mor- och farföräldrar som tyvärr är borta allihop nu, för deras kärlek och för hur dom var det metaforiska limmet som höll ihop släkten. Jag hade nog den bästa och finaste barndomen någon skulle kunna önska sig.
 
 
Jag är tacksam för att jag hade en så fin och förstående och talangfull pappa; jag är tacksam för hans humor som alltid fanns där, ända in i slutet när cancern tog honom.
 
 
Jag är tacksam för min mamma, för hur hon alltid funnits där och gjort allt hon kunnat; jag är tacksam för hur stark hon varit och fortfarande är och för att hon nu när jag är äldre också lär mig att vara stark, oavsett om hon förstår det eller ej.
 
 
Jag är tacksam för min dreverhund Victor som jag saknar varje dag och som jag ångrar att jag inte slogs för när han togs ifrån oss; trots hans ångest och hans utbrott så ville jag inte bli av med honom. Men jag visste inte. Hoppas varje dag att hans nuvarande ägare tar bra hand om honom, lindrar hans artros och inte driver honom för hårt i jaktspåren i skogen.
 
 
 
Jag är tacksam för mina katter; Måns som jag fick ha i 17 år innan han blev sjuk och gick bort, och Signe som är lite sur på mig varje gång jag kommer hem, för att jag har varit borta så länge, men som genast ändå sover i sängen hos mig varje natt när jag är hemma. Jag saknar Måns varje dag och jag är tacksam för att Signe aldrig riktigt låter en vara ifred; dom ville båda alltid sitta i ens knä och mysa, vilket ofta kan vara en stor tröst. Dom är familjemedlemmar för mig. Trots det våldsamma bråket på ena bilden så lovar jag att dom tyckte om varandra, mina bebisar; Signe är bara en typisk tonåring som tyckte gamla Måns var jobbig när han försökte tvätta henne på huvudet.
 
 
 
Jag är tacksam för Charlie, för att han älskar mig, för att han förstår mig så ofta och så väl han kan, för att han inspirerar mig att bli en bättre version av mig själv.