Emma

En annorlunda midsommar
I år blir första gången i mitt liv som jag inte är hemma i Sverige på midsommar. (Jag väntade i tre veckor på svar efter en arbetsintervju. Igår fick jag ett svar som sa att dom glömt bort att svara mig och att alla positioner är fyllda nu.) Det känns lite sorgligt, lite som att ställa in julafton. Jag vill ha landsbygd, smultron i rad på grässtrån, frisk luft, ett dopp i sjön, plocka vilda blommor, gamla vänner, sol hela natten, Gyllene Tider, kubb, en filt i gräset, en sommar som känns oändlig. Uppepå att jag inte kan ta mig till Sverige för att flygen är dyra som stryk, så blir jag dessutom helt ensam denna midsommarafton. Men jag ska äta gott i alla fall - jag har till och med svensk sill från IKEA i kylskåpet just nu. Vad är era favoriter på bordet på midsommar? Behöver lite tips, ifall jag ens kan hitta typiskt svenska rätter i affärerna här. Jag kanske fixar en ensam picknick och går till Putney Common park eller bara sitter på balkongen. Och Agnes ville kolla in midsommardagen i Hyde Park, så vi får se om jag orkar haka på där på lördag.
Så det blir lite skillnad mot den fina midsommaren jag hade förra året, med fest och kärlek. Men jag vägrar låta detta dra ner mig. Här kommer ett uppmuntrande kollage om min drömsommar. Skrolla ner för att höra musiken som piggar upp mig i skrivande stund!
Bilder lånade från Pinterest.
Hjärtesorg
När min mormor var yngre så var hon tydligen den vackraste flickan i byn, säger min mamma i alla fall. Hon kom inte från Värmlands näs från början, utan flyttade dit när hon gifte sig med min morfar. Men innan det så dejtade hon en annan kille som jag har fått höra var snäll och älskade henne. Av någon anledning så gjorde han slut med henne när dom var unga; han ville ta en paus eller någonting sånt typiskt snubbigt. När han väl hade ändrat sig och insett att han faktiskt ville spendera sitt liv med Britta (min mormor, fint namn va?), då hade hon redan gift sig med min morfar. Det låter som en film, typ The Notebook.
Mormors ungdomskärlek ringde henne för att prata då och då, under resten av hennes liv. Jag minns när jag var hemma hos henne på gården och någon svarade telefonen och räckte över den till mormor för att det var han som ringde. Jag minns när mormor började vägra ta emot telefonen. Morfar hade flyttat till stan vid det laget för att vara närmare sjukhuset eftersom han var så sjuk. Mormor började vägra telefonsamtalen för hon ville inte att hennes ungdomskärlek skulle höra hur gammal och skraltig hon blivit; hon ville inte att han skulle höra hur Alzheimern påverkade henne. Jag minns vykortet han och hans familj hade skickat, som stod på bordet i hennes rum på äldreboendet, precis efter att hon gått bort.
Jag tänkte skriva att det värsta jag kan tänka mig är det som hände min mormor; att bli lämnad av sin stora kärlek och sedan inte kunna återförenas. Men jag tror att det värsta jag kan tänka mig är att förlora tron på kärlek, att bli kall och leva resten av mitt liv i ensamhet med sorg i hjärtat. Det är så jag ser min framtid just nu. Jag hoppas kunna ändra min syn på det, men vi får se. Just nu känns kärlek inte värt det.
Om det är nu jag ska ge någon slags självbejakande förklaring där jag ljuger och säger att vi kom överens om att göra slut, ja då kommer ni blir besvikna nu. Jag blev dumpad i måndags. Jag gav honom allt, som en oftast gör. Han slutade bry sig om mig. Det är skitjobbig. Jag kommer nog inte uppdatera lika ofta här på ett tag.
Välkomna till juni månad.
Tack för allt
När jag var yngre, typ i gymnasieålder, så hade jag lite problem med min självkänsla - det har inte riktigt gått över än, men jag jobbar på det. Mina föräldrar gav mig då några av Mia Törnbloms böcker och sa till mig att det inte hjälper att fly från problemen och smärtan när den bor inom en. Något jag kom att tänka på, som jag har för mig stod med i någon av dom där böckerna, är tacksamhet. Det kändes lite fånigt när jag var tonåring, att tacka... ja, vem då? Av någon anledning tänkte jag att det var som att be till "gud" och det ville jag inte - det vill jag fortfarande inte då jag inte tror på något vad religion heter. Men jag har förstått att det är människorna i mitt liv jag ska tacka, dom jag älskar och som älskat mig. Så det vill jag göra idag. Ibland är det så enkelt att låta sig dras ner i djupet och förblindas av hur ont det gör att sakna och att frukta alla möjliga hjärnspöken. Jag tror det kan ge en inre ro, att tacka för kärleken och värmen och att på så vis påminna mig själv om att det ju faktiskt finns kärlek och värme i mitt liv.
 
 
 
 
 
 
 
Jag är tacksam för min familj. Jag är tacksam för mina mor- och farföräldrar som tyvärr är borta allihop nu, för deras kärlek och för hur dom var det metaforiska limmet som höll ihop släkten. Jag hade nog den bästa och finaste barndomen någon skulle kunna önska sig.
 
 
Jag är tacksam för att jag hade en så fin och förstående och talangfull pappa; jag är tacksam för hans humor som alltid fanns där, ända in i slutet när cancern tog honom.
 
 
Jag är tacksam för min mamma, för hur hon alltid funnits där och gjort allt hon kunnat; jag är tacksam för hur stark hon varit och fortfarande är och för att hon nu när jag är äldre också lär mig att vara stark, oavsett om hon förstår det eller ej.
 
 
Jag är tacksam för min dreverhund Victor som jag saknar varje dag och som jag ångrar att jag inte slogs för när han togs ifrån oss; trots hans ångest och hans utbrott så ville jag inte bli av med honom. Men jag visste inte. Hoppas varje dag att hans nuvarande ägare tar bra hand om honom, lindrar hans artros och inte driver honom för hårt i jaktspåren i skogen.
 
 
 
Jag är tacksam för mina katter; Måns som jag fick ha i 17 år innan han blev sjuk och gick bort, och Signe som är lite sur på mig varje gång jag kommer hem, för att jag har varit borta så länge, men som genast ändå sover i sängen hos mig varje natt när jag är hemma. Jag saknar Måns varje dag och jag är tacksam för att Signe aldrig riktigt låter en vara ifred; dom ville båda alltid sitta i ens knä och mysa, vilket ofta kan vara en stor tröst. Dom är familjemedlemmar för mig. Trots det våldsamma bråket på ena bilden så lovar jag att dom tyckte om varandra, mina bebisar; Signe är bara en typisk tonåring som tyckte gamla Måns var jobbig när han försökte tvätta henne på huvudet.
 
 
 
Jag är tacksam för Charlie, för att han älskar mig, för att han förstår mig så ofta och så väl han kan, för att han inspirerar mig att bli en bättre version av mig själv.