Emma

Varför "skinande riddaren i nöden" inte är en riktig hjälte
 
Jag vill bara slänga upp ett kort och snabbt inlägg så här kvart över tolv på kvällen (natten?) efter en lång dag på jobbet. Kort och snabbt för att; 1, jag är super trött och behöver plugga inför tisdagens prov, och 2, för att jag helst inte vill tänka på vad som hände i torsdags. Ska försöka att hålla mig kort, men det drar ofta iväg med mig när jag väl börjar skriva, så vi får se haha (det kanske är studenten i mig som försöker fylla upp the minimum word count?).
 
Det var en helt normal dag till att börja med; dagens enda lektion ställdes in och utan en anledning att kliva upp ur sängen så hittade jag på ytterligare en anledning till att ännu en gång inte gå in till mitt supportmöte och äntligen få hjälp med min möjliga high functioning depression (för att jag är en fjant som hellre låtsas att det är normalt att må så här dåligt, men lyssna inte på detta, ni som läser min blogg; gör vad ni kan för att må bättre och var inte en fjant som jag!)... Jisses jag skriver onödigt långa meningar haha. Hur som helst!
 
På kvällen lockades jag ändå ut ur min lägenhet av några kompisar som lovade att bjuda mig på min försvarsmekanism: alkohol (som jag tydligen litar på att hjälpa mig mer än vad en psykolog skulle kunna, tillfälligt i alla fall). Vi tog någon drink på pubben och när stället stängde vid midnatt hängde jag på till en kompis lägenhet, lägligt nog bara fem minuter från tunnelbanan och en minut från närmsta busshållplats. Jag laddade mobilen som hade dött och pratade musik med mina polare innan jag tog mitt pick o pack och gick till den där supernära busshållplatsen för att åka hem.
 
Det är nu det blev lite obehagligt för lilla mig. En man kom fram till mig efter att jag bara stått där i två sekunder. Han insisterade på att stå otroligt nära och han insisterade på att få pengar till sitt oyster card så att han skulle kunna ta sig hem. För att klargöra så är jag skitkass på att ljuga och jag känner mig alltid skitskyldig som köper en avokado någon gång ibland för mina futtiga studentpengar istället för att kontinueligt skänka till Rädda Barnen varje månad. Så för att undvika att ljuga sa jag att jag inte hade några lösa pengar på mig, vilket ju var sant. Då frågade han om jag hade ett bankkort. Dum som jag var sa jag inte nej, kanske för att det skulle vara ganska otroligt att en vit, västerländsk kvinna med rutig långkappa skulle vara ute utan ett bankkort. Jag försökte ljuga och slingra mig ur genom att säga att bankkortet jag hade var mina föräldrars, men det brydde inte han sig om. Han fortsatte insistera, "whatever you have". Jag började bli rädd; tänk om han inte tänkte lämna mig ifred? Vad kunde jag göra?
 
(Ja, jag vet att det här är lite samma inlägg som för några veckor sedan, men detta är en vanlig företeelse och skrämseltekniker måste uppmärksammas lika mycket som allvarligare patriarkala beteenden för att bryta mönstret och normaliseringen runt hela den här "över och underordnad"-grejen.)
 
Det slutade med att jag gav honom tio pund - det lägsta som en kan ta ut på en brittisk bankomat - bara för att jag var rädd och ville att han skulle lämna mig ifred. Hur dum är inte jag då, tänker kanske ni, jag vet att jag tänker det själv. Men jag var faktiskt rädd. Jag är normalt sett rädd att vara ute ensam på kvällen även när främmande män INTE följer efter och pratar med mig och insisterar att jag gör saker för dem.
 
Så när vi stod där och jag hade gjort det där korkade, då kom två andra främmande män fram till mig. Nu var jag alltså omringad av tre okända män som alla var längre, bredare, större än mig. Hur kul tror ni det kändes? Men så frågade en av de två männen om jag var okej, han hade visst tyckt att något inte verkade stå rätt till. Plötsligt översköljdes jag av en sån otrolig lättnad att jag började gråta helt utan förvarning.
 
Lång historia kort; han som frågade om jag var okej gav mig tio pund ur egen ficka fast jag försökte säga nej tack och sedan gjorde han sig massa besvär och betalade sextiofem (?!) pund för en svart taxi (inte samma innebörd som i Sverige; i England betyder det bara att taxin är svart och på så vis dyrare än en Uber). Jag sa att jag kan ta bussen; ärligt talat hade det känts säkrare än att behöva ha att göra med ännu en främmande man. Men även han insisterade på att få sin vilja igenom. Han hoppade sedan in i taxin med mig och räckte flera gånger fram sin mobil till mig och bad mig skriva in mitt namn på hans Facebook. Skitkul att behöva skaka på huvudet åt något önskemål alls när det känns som att en står i skuld till en främling som tror sig vara min riddare i skinande rustning.
 
(Tips; om du väntar dig belöning för att ha gjort något bra - inte något extra, bara något bra, som vem som helst med hjärta skulle ha gjort; då är du ingen riktig hjälte.)
 
Jag ville inte att han skulle få veta vart jag bor så jag bad föraren att köra mig till min pojkväns hus. "Räddande riddaren" nämnde flera gånger att han var rik, att han ägde en resturang och att han hade tolv systrar, så han brydde sig verkligen om kvinnor. Jag ringde min pojkvän upprepade gånger för att vara säker på att bli insläppt i huset så fort som möjligt, men även för att det tog lite tid ifrån att behöva svara artigt på främlingens försök till ett samtal.
 
(Tips; om du måste bevisa att du bryr dig om kvinnor och om du bryr dig om kvinnor FÖR ATT du har kvinnliga släktingar och inte för att kvinnor förtjänar att bli behandlade med respekt oavsett, då bryr du dig inte på riktigt, då rider du bara på vågen av att inte vara en av dom "sämre" männen.)
 
Det kan även påpekas att under hela bilresan sa han till mig minst femton gånger att han ville att jag skulle le, och jag lydde varje gång... för att jag var rädd... för att jag var ensam i en rusande bil med en främmande man som var två gånger så stor som mig och som kände föraren. Han lät mig veta flera gånger att han tänkte stanna och hålla koll så att jag faktiskt blev insläppt i huset, som om jag skulle komma strosande tillbaka till honom ifall min pojkvän inte var vaken. Jag blev insläppt med en gång i alla fall, så oroa er inte, kära läsare.
 
Den främmande mannen ser sig säkert inte som en del av problemet, men det är han. Och jag hoppas ni ser hur.
 
Jag vill också tillägga att jag är lite besviken och upprörd över vad några av mina manliga vänner sa till mig som svar på den här händelsen. Dom sa att jag måste ta vara på mig själv och vara försiktig. Ja, för att förvänta sig att män ska bete sig, det är för mycket begärt?
Höst tröst 🍁
 

It's still too hot to be October tho 🍁

A post shared by 🦄EMMA♀ (@emmaothorell) on Oct 1, 2017 at 11:49am PDT

 
Hösten är här! Eller, den borde vara det, men i London är det fortfarande runt typ tio grader varmt om dagarna, så jag saknar den svenska hösten lite... eller, liksom, orange småstadshöst / landsbygdshöst med friskt bitande luft, utan trafik och utan avgaser och speciellt utan en metaforisk mikrovågsugn runt hela staden, som stänger inne värmen. En vet inte hur bra en har det förens en flyttar hemifrån.
 
Höstdepression är en grej för många, speciellt hemma i Sverige där vi har vintermånad efter vintermånad av mörker från tidigt på eftermiddagen till sent följande förmiddag, med minimalt solsken inklämt mellan de två. Men eftersom jag gillar mörkret och att bylta på mig tjocka tröjor för att det är så kallt (åtminstone när jag inte behöver vakna tidigt för att gå till skolan eller jobbet!), så kommer här en lista på mysiga grejer jag gillar att göra i höstmörkret.
 
  • Gör kaffe, te eller varm choklad i din favoritmugg; min mugg är från TigerÅhlens säljer sirap att hälla i kaffet (eller på efterrätten?), jag har dock inte testat dem personligen, så det är något att se fram emot även för mig. Den brittiska motsvarigheten till Åhlens skulle väl kanske vara TK Maxx, som även dom har jättegod kaffesirap i olika smaker, och dom har jag faktiskt testat, så det kan du slå dig i backen på





  • Dra på dig de varmaste, mjukaste sockorna du har. Dessa söta hittade jag på Accessorize!



  • Mys ner dig med din favoritbok, film eller tvserie. Just nu läser jag Margaret Atwood's "The Handmaid's Tale" som jag hittade secondhand på Amazon. Till den slår jag gärna på en video med en sprakande öppen brasa (Netflix har en som jag kör på repeat). Man tager vad man haver!





  • På med en skön halsduk, på med musik du blir glad av i hörlurarna, och gå ut på en promenad. Sparka på lite fallna löv. Ja, jag är ett stort barn. Min halsduk är från Monki och mina fingerlösa vantar är handgjorda av pojkvännens fina mamma!

     
  • Gå ut i skogen med färgglada stövlar på och plocka svamp, om du har nära till naturen det vill säga, eller alternativt hoppa på en ny buss, själv eller med en kompis, och ta en fika i en ny omgivning, om du bor i stan. (Jag är dock krasslig just nu med halsont och allt sånt, så jag kan inte gå ut och ta några bilder.)

  • Gå i secondhand-butiker och mys bland gamla och udda grejer och få inspiration!

  • Höstpyssla! Om hösten någon gång vill komma och skänka mig fallna löv att jobba med (utan att behöva klättra ner till grannens trädgård haha), så ska jag i ett senare inlägg visa lite höstinspirerade pyssel; typ hur jag tar in hösten i mitt sovrum och smäller upp de i fönstret. Stay tuned!
Det här inlägget är inte sponsrat, jag la bara till lite länkar ifall ni skulle vilja kolla in några av prylarna jag har nämnt!
Ja må han leva uti hundrade år!
Jag har ju helt kommit av mig med att uppdatera er om min vardag. Haha, för mycket skrollande genom feministiska artiklar och för lite sinnesro, och plötsligt har jag tappat huvudet!
 
Vi var till Lincoln för första gången på evigheter och vi firade Charlies födelsedag strax därefter, men för en gångs skull njöt jag mer i stunden istället för att ta en massa bilder, så det får duga med denna korta uppdateringen.
 
 
 
 
 
Bara bilder på Charlie haha, men september var ju hans månad så det får gå! På hans födelsedag såg vi nya "It" på bio, jag bjöd honom på Jamie's Italian och efter det var det fest. Ni får försöka visualisera dagen själva då digitala bevis saknas till stor del. Men det var en fin dag!