Emma

Regnbågsparad på Oxford Street
Pride-helg! Jag var alldeles för trött för att gå upp i tid och ge mig ut för att njuta av prideparaden precis hela dagen igår; vilken kass HBTQ-person jag är som inte viger mitt liv åt att gå på Pride haha. Jag säger som underbara komikern Hannah Gadsby:
"Another reason I struggled to identify as gay was the Sydney gay and lesbian Mardi Gras - precisely them. The Mardi Gras was my first introduction to my people. I watched it on my tv in my little livingroom in my small town. That was my first introduction to my people. The Mardi Gras... My people... Flaunting their lifestyle in a parade. And I used to watch it going 'Ah, there they are, my people... They're busy, aren't they. They love to dance and party.' I used to sit there and watch it, going 'Where... where do the quiet gays go? Where are the quiet gays supposed to go?' I still do. I just... Phew! The pressure of my people to express our identity and pride through the metaphor of party is VERY intense. And don't get me wrong; I love the spectacle, I really do. But I've never felt compelled to get amongst it, you know, I'm a quiet soul. My favourite sound in the whole world is the sound of a teacup finding its place on a saucer."
Den sista meningen är min favorit! Men jag kan känna igen mig i det hon säger. Jag äger inget regnbågsfärgat plagg. Jag vill inte behöva bära min identitet synligt på bröstet för att få respekt och för att vara stolt över att vara bisexuell. Jag är introvert och inte den stereotypiska bilden av en HBTQ-person. (Pssst! Hitta hennes show "Nanette" på Netflix!)
Jag träffade i alla fall Agnes på Oxford Street vid tretiden igår, lördag. Det var knökat med folk överallt och atmosfären var glad och välkomnande. Det kändes bra.
Bild lånad av min ena flat mate.
Vi åt smarriga udon-nudlar på resturangen East Street. Tycker absolut att ni ska söka er dit om ni är i London någon gång. Alla gästerna som satt där och åt, sjöng med i låtarna som spelades. Så härligt!
Idag var vi tillbaka på Oxford Street igen en sväng för vi hade spanat in oss på en tote bag i ett mörkt skyltfönster som vi ville ha. Kan visa er bild senare om ni vill se. Det var stekande solsken och 30 grader varmt, vilket betyder att vi i stort sett flöt fram på trottoaren, så svettigt var det. Jag längtar till min semester då jag kan hoppa i Vänern varje dag om jag vill.
 
Jag och min bisexualitet
Det är Pride här i London på lördag. Så här kommer en liten berättelse om min bisexuella resa.
Alltså, en såg ju tidigt att jag var menad för livet som den coola gudmodern som dricker champagne, reser jorden runt med sina katter och kommer hem med spännande historier och presenter till alla barnen haha.
Jag var förtjust i min kompis ena storasyster när jag var 5 eller 6 år gammal; jag ritade en bild av oss där vi gifte oss - hon i kostym och jag i prinsessklänning. Vi brukade öva på att pussas, jag och mina tjejkompisar i lågstadiet. Det slog mig aldrig att vi pussade varandra för att "göra oss redo" för att pussa pojkar. Det var bara mysigt i stunden men det var aldrig sexuellt - jag tror vi var för unga för att förstå sånt. En kompis på högstadiet berättade en gång för mig, med låg röst i ett tomt rum, att hon hade pussat en tjej och att hon trodde hon var bi. Det var spännande och kändes som ett nytt koncept, men inget jag tillskrev mig själv. Samma kompis introducerade mig för tvserien "L Word" och jag fick genast upp ögonen för karaktären Shane som var mer pojkflickig än dom andra kvinnorna i serien. Jag pussade tjejer på fest i tonåren och blev alldeles glad av det, jämfört med hur jag presenterade mig för killar för att jag desperat ville att dom skulle gilla mig; med tjejer var det aldrig någon sådan inbyggd, social press.
Inget av detta fick poletten att trilla ner i mitt huvud, inte förens jag var 20 år gammal och min kompis Sara introducerade mig för HBTQ-communityn. Jag satte inställningen på Tinder till att visa både killar och tjejer (spoiler; det finns inte så många Säffle-tjejer som gillar tjejer på Tinder, typ fem). Där träffade jag min första flickvän. Hon var från Göteborg och hon var gender fluid, men hon lät mig kalla henne för "hon/henne". Det gick alldeles för fort och det slutade illa, men det är en historia för en annan dag, kanske. Huvudsaken är att detta var mina första baby steps in i HBTQ-världen. Vi gick mycket på Gretas gaybar i Göteborg sommaren 2015 innan jag flyttade hit till London - ja, Gretas som i Greta Garbo haha. Jag kom aldrig ut till min mamma; hon bara frågade "Så du är med henne nu?" Och jag blev obekväm och nickade, och det var det.
Första gången på Gretas så fick jag reserverade blickar när jag sa att jag var bi; antar att även HBTQ-personer blir obekväma inför någon som håller alla sina options open. Det kändes för en sekund som att jag inte var tillräckligt homo för att vara med i deras klubb. Vi mötte heteromän där som stötte på mig, vilket kändes konstigt och lite obekvämt. Så bi-fobi är en grej. När jag har berättat för vänner - oftast nya vänner, dom gamla blev inte så förvånade lol undra varför - så har dom haft ganska underliga reaktioner. Människor jag precis träffat har plötsligt blivit väldigt vänliga och börjat skryta om att jag är deras "homokompis". Några tjejkompisar här i London började hångla med mig när jag berättade för dem, som om det var en inbjudan - en annan frågade om jag var attraherad av henne; hon blev sårad och frågade varför när jag sa nej, som om jag blir kär i varje tjej jag ser. En expojkvän tyckte att det var helt okej att flera gånger berätta för mig att han fantiserade om att ha en trekant med mig och en till tjej, fast det var jobbigt för mig att höra och gjorde mig ledsen, vilket jag inte visade pga ville så klart inte förstöra stämningen - the famous mood som tjejer är drillade att upprätthålla.
Min sexualitet är ingen inbjudan. Att jag vill ses för den jag är, är ingen inbjudan. Om jag är ihop med en kille så betyder inte det att jag är hetero. Det betyder inte heller att jag går runt och glor på tjejer överhuvudtaget. Det betyder inte att jag ska tvingas ses som hetero bara för att jag "lika gärna kan släppa hela bi-grejen nu". Det betyder inte att jag är lösare än någon med en annan sexuell läggning. Det funkar inte så.
Nu till en mer generell grej. Jag scrollade runt på Facebook en kväll - natt menar jag, klockan var nästan två och ja, jag har den sämsta dygnsrytmen. Hur som helst så fick jag fram en artikel om TVshowen Crazy Ex-Girlfriend, som tydligen hade tagit någon slags ställning mot heterosexuella kvinnor som går på gaybarer och klubbar. Jag har inte sett showen än, men den ligger på min lista på Netflix; anledningen till att jag inte har sett den än tror jag är för att jag har förutfattade tankar om titeln och att det kanske är en sån där "min exflickvän är galen" och "jag är inte som andra tjejer" stereotypisk show, som jag hatar. Men jag får väl ge serien en chans någon gång, kanske.
Utdraget av en scen ur serien i den här artikeln handlar om två snubbar som går till en gaybar. En av killarna är hetero. Dom börjar samtala om att hetero-kvinnor förstör gaybarer och att hetero-kvinnor borde hålla sig borta, när en grupp kvinnor på möhippa dyker upp för att köpa drinkar. Minuten innan hade dom precis pratat om att hetero-killen skulle få en kul kväll han också eftersom hetero-kvinnor ofta håller till på gaybarer. Så hetero-kvinnors närvaro är bara önskad tills dom visar sig obrydda om männens viljor, känslor och existens? Och dom enda heterosexuella som inte får gå på gaybarer är kvinnor, samtidigt som hetero-snubben i serien kände sig väldigt hemmastadd?
Jag håller med om att heterosexuella inte har rätt att ta över HBTQ-utrymmen, när alla utrymmen i samhället redan är till för heterosexuella; jag tänkte på detta extra mycket under den första Pride-paraden i min hemstad för några år sedan, då paraden verkade mest fylld av vuxna heterosexuella par och deras små barn - vilket ju är okej, men det blir ju inte speciellt mycket HBTQ och pride om 90% är "allierade" och inte HBTQ alls. Men men. Å andra sidan kan jag känna att om en heterosexuell kvinna - eller kvinnor helt generellt - känner sig säkrare på gayklubbar än på barer där heterosexuella män flockas, då har jag bara välkomnande, öppna armar åt dem. Det syftet blir dock lite besegrat när heteromän följer heterokvinnor till gaybarerna. Det är inte kvinnornas fel; det är heteromännens skuld att bära för att dom överhuvudtaget går till en gaybar för att ragga kvinnor. Om någon eller några av mina läsare är HBTQ, hur ser ni på saken?
De enda kriterier för att bli en bra förälder...
...är att du måste kunna tillverka ditt barn själv. Det tycker i alla fall Sverigedemokraterna.
Det innebär att heterosesxuella par är dugliga för föräldrarollen hur illa dom än beter sig i övrigt - så länge dom inte är ensamstående och / eller HBTQ-personer. Den (fullständigt overkliga!) "personliga övertygelsen", som Åkesson kallar det i QX-intervjun från 28e mars i år, diskvalifiserar alltså infertila kvinnor, transpersoner, homosexuella och lesbiska par, ensamstående och adoptivföräldrar. Det ger våldtäktsmän rätt till föräldraskap i fall där våldtäkten lett till en graviditet, vilket betyder att våldtäktsoffret aldrig kommer undan sin våldtäktsman och att våldtäktsmannen anses ha några som helst rättigheter efter vad han har utsatt en annan människa för. Åkesson säger att barn "vill ha" två olikkönade föräldrar, utan grund för detta påstående. Åkesson säger att utan en mamma och en pappa så påtvingas barnet en "identitetskris". Detta innebär att alla föräldralösa barn i världen borde leva i ett sviktande mentalt tillstånd eftersom dom inte har två olikkönade människor som kan säga till barnet vem barnet är. Detta är så klart helt orealistiskt. En bra miljö för ett barn att växa upp i är en miljö där barnet är älskat av en myndig vårdnadshavare, där barnet får mental stimulans, uppmuntras att utforska och lära sig, där barnet känner sig trygg och är trygg vad som än händer. Det krävs alltså inte närvaro av spermabäraren och äggbäraren som tillverkade barnet. Om min mamma idag skulle säga till mig att jag var adopterad så skulle hon ju fortfarande vara min mamma, jag skulle fortfarande älska henne som min mamma. Om ett adopterat barn vill söka sina rötter eller inte är upp till barnet; det är inte upp till ett politiskt parti att bestämma det.
☞ Ur den barnvänliga intervjun för "Lucys val" med sjuåriga Lucy, den 24e maj 2018:
Lucy: "Är det okej att en kille och en kille skaffar barn?
Jimmy Åkesson: "Ja. Det är det ju. Många gör ju det. Det är viktigt tror jag att man vet då vem som är ens mamma och pappa, på riktigt. Då kan det vara okej.
☞ Ur QX-intervjun, den 28e mars 2018:
Jimmy Åkesson: "Det är min övertygelse att du som barn både vill ha och mår bäst av att ha en mamma och en pappa och på så sätt ha hela ditt ursprung klart för dig, så att du inte drabbas av identitetsproblem senare i livet. / Ett barn har ju inte två mammor. Ett barn har en mamma och en pappa annars blir det inte ett barn."
 
Detta är ett exempel på den mildaste homofobin vi hört från SD. Om två personer är registrerade som barnets föräldrar så finns det inget "vem som är ens mamma och pappa "på riktigt"". Behöver ni fler exempel på en politiker som vänder kappan efter vinden beroende på vem som lyssnar och tyyyp säger vad han tycker, fast utan att säga varken bu eller bä? Det är inte ditt jobb, Jimmy, att bestämma åt andra människor vem dom är.