Emma

Vi borde sluta raka oss
En liten instickare från tankesmedjan.
Bilder från Pinterest.
Alla stereotypiska skönhetsprocedurer får alltid sparas till speciella tillfällen, för mig personligen i alla fall. Använder jag örhängen så blir mina öronsnibbar infekterade och jag får vänta veckor innan jag kan använda örhängen igen. Rakar jag mig någon gång så måste jag sedan vänta månader på att raka mig igen, så inte huden blir röd och irriterad och prickig. Sminkar jag mig får jag finnar - ja, även om jag tvättar bort det noga - och måste gå utan smink i veckor för att rena huden. Det är nästan som om kroppen försöker säga åt mig att jag inte är menad att göra dom här grejerna mot min kropp.
Varje gång jag faller för någon blir mitt hjärta krossat. Varje gång jag investerar för mycket av mig själv i ett förhållande blir jag sviken och lämnad. Det är nästan som om universum försöker säga åt mig att det inte är meningen att jag ska ta kärlek och attraktion på för stort allvar.
Vi lägger för mycket vikt vid vad kvinnor "borde" göra, både mot sina egna kroppar och mot sin partner. Det pratas om vad som är naturligt, men samtidigt är kravet att se airbrushed ut redan när en kliver ur sängen på morgonen. Bry dig inte för mycket för då blir du sårad, men bry dig tillräckligt för att inte vara en hora.
När en tänker efter så är det ju ganska konstigt att vi lägger tid och energi och pengar på att ta bort något helt naturligt från kroppen, något som finns där för att skydda och värma oss, bara för att samhället har satt den pressen på oss. Historiskt sett så rakar vi oss bara för att ett rakbladsföretag ville sälja fler rakhyvlar, så dom intalade oss genom reklam likt propaganda att kroppsbehåring är ohygieniskt. Jag läste någonstans att ungefär en av fyra tjejer har slutat raka sig. Jag hoppas det stämmer, för det gör mig glad. Vi ska inte stressa upp oss själva och skära våra kroppar för andras bekvämlighet. Vi tar tillbaka vår rätt att inte bry oss.
Nu har jag No Doubt's "Don't Speak" rullandes i huvudet, fast med orden "don't shave"...
En värld som hatar kvinnor | A world that hates women #3
Det kan tyckas att jag skapar dålig stämning med dom här inläggen fulla av screenshots från artiklar där kvinnor behandlats illa på ett eller annat vis... Inga "men". Om det krävs dålig stämning för att skina ljus på patriarkatet, then so be it. Ursäkta för att artikeln om pedofilen Nathan Larson är med två gånger - det är svårt att hålla reda på allt i dom här inläggen.
ENGLISH: You might think I'm ruining the mood with these posts full of screenshots from articles where women are treated awfully in one way or another... No "buts". If ruining the mood is what it takes to shine a light on the patriarchy, then so be it. Apologies for the double edit of the pedofile Nathan Larson - it's hard to keep track of everything in these posts.
 

 
Hur jag önskar att "Sierra Burgess Is A Loser" hade slutat
Till en början var vi ju alla glada över att Netflix's "Insatiable" skulle glömmas bort i dammet av en bättre version med mindre fat phobia. Jag vill inte ens prata om vilket jäkla train wreck den serien var - och jag har inte ens sett den, bara reviews och själva promovideon. En tjock tjej blir mobbad för sin vikt, hamnar i slagsmål med en hemlös man, får sin käke skadad och måste... sy ihop den? Som resultat kan hon inte äta som vanligt och hon går ner i vikt - genom svält alltså. Efter detta är hon plötsligt "snygg", enligt samhällets definition, och vill ta ut hämnd på alla som var elaka. Jag tror hon mördar någon och blir tänd på en vuxen man som skulle kunna va hennes pappa, och när hennes kompis säger att just den mannen har pedofilanklagelser emot sig så svarar vår huvudperson att "ja, det betyder ju att jag kanske har en chans med honom!" Jag sa att jag inte skulle dra hela plotten, men den är så fruktansvärt fat-shame'ande (svårt med svengelskan haha) och kass att jag inte kunde låta bli.
In kommer den nya, förhoppningsvis bättre filmen "Sierra Burgess Is A Loser", med en fysiskst större huvudkaraktär som spelas av en skådespelerska som faktiskt är sin karaktärs storlek på riktigt och inte bara har på sig en fatsuit. Jag skulle inte ens kalla Sierra Burgess eller skådespelerskan som porträtterar henne för tjock; hon är normalbyggd för sin längd, och det är fortfarande uppfriskande. Men i den här filmen får vi ett nytt dilemma, ett problem som är väsentligt för hela filmens uppbyggnad. Vi snackar om catfishing. Om du inte vet vad catfishing är så är det när person A pratar med person B över internet och person A låtsas vara någon annan. Sierras handlingar i filmen kan liknas vid en nervös tonårstjejes desperata försök till närhet, men så mycket av det manusförfattarna har fått henne att göra är djupt problematiskt. Som att kyssa någon utan hens tillåtelse, då Jamey i filmen inte vet att det är Sierra som kysser honom eftersom hon låtsas vara någon annan och bokstavligen håller händerna framför hans ögon. Det sköna med Sierra Burgess är att hon är en karaktär med brister och dom bristerna är inte specifikt centrerade runt hennes vikt - alltså, litegrann, men hennes mål är inte att förändra sin kropp och anpassa sig till resten av världen. I början av filmen är hon redan cool - men en perfekt karaktär underhåller inte någon och är inte heller realistisk. Det är bara det att när den sygga killen smsar henne och tror att han pratar med den smala, populära cheerleadern handskas Sierra med situationen helt fel. Det går absolut för långt när cheerleadern går med på att gå på dejter med Jamey och spela med i Sierras catfishing ploy.
Men nu till vad det var jag faktiskt ville ha sagt med detta. Jag tycker detta är en bra och ganska fin film, trots all cringe. Det är bara slutet jag har ett problem med. Filmen hade kunnat sona för Sierras smått... eeeh kriminella - i brist på ett bättre ord - handlingar (hon kysste någon utan dennes vetskap eller samtycke!) i dom sista scenerna, om manusförfattarna bara hade valt att göra filmen ens en aning verklighetsförankrad. När filmen slutar blir allt lyckligt; drömkillen Jamey dyker upp utanför Sierras hus, förlåter henne, är tydligen kär i henne nu och så tar han med henne på skolbalen där hennes två vänner väntar på henne. Bästisen förlåter Sierra för att hon har ignorerat honom i stort sett hela filmen och den nya kompisen, cheerleadern, förlåter Sierra för att hon indirekt slängde upp en pinsam bild på cheerleadern på den stora skärmen på fotbollsplanen inför hela skolan... Allt det där som Sierra gjorde är plötsligt som bortblåst... Jag köper det inte. Jag gillar det inte. Jag gillar att hon blev sams med sina kompisar igen, men när det kommer till Jamey så önskar jag att han hade fått ett annat slut. Jag önskar att han hade haft något annat att göra den kvällen så att han inte kunde gå på balen med Sierra, men han hade kunnat föreslå att dom skulle ses en annan dag och kanske börja bygga upp förtroendet som Sierra fullkomligt förintade - inte bli ihop med en gång bara för att det passade in i filmens berättande (!!!) Sierra hade då kunnat gå på skolbalen med sina vänner istället och som sista moral förstått värdet av vänskap. Jag tror det hade varit ett bättre och mer trovärdigt slut på "Sierra Burgess Is A Loser".