Emma

"Du har en skyldighet att tillfredsställa mig"
Om och om igen bevisar män hur lite dom tycker och tänker om kvinnor. Våra egna viljor och liv betyder ingenting i jämförelse med männens och vi ska alltid finnas till deras förfogande på två röda, oavsett vilka besvär och obehag det orsakar oss. Ännu en snubbe från Tinder visade sitt rätta jag för mig på Whatsapp i december, innan jag flög hem för att hälsa på mamma. Dock är det alltid bättre att få reda på sånt här förr istället för senare.
ENGLISH: Over and over again, men prove how little they think about women. Our own wills and lives mean nothing compared to men's, and we are always supposed to exist at their disposal, no matter the inconvenience and discomfort it may cause us. Another dude off of Tinder showed his true colours on Whatsapp in December, before I flew home to visit my mother. On the other hand, it's always better to find these things out sooner rather than later.
Han / him: "Hello hello"
Jag / me: "Hi!"
Han: How are you swede?"
Jag: "I have a cold haha but other than that I'm doing alright, thanks. You?"
Han: "Ah damn how are you gonna come see me then Emma? I'm decent thanks. Where are you located then babe?"
Jag: "Well I'm also going to see my mum in Sweden tomorrow, so if you wanna see me it won't be for another 2 weeks."
Han: "... So you just waste my time. Cheers. Another foreigner time waster. Wasted."
Jag: "Errr okay?"
Han: "I'm on a dating app to meet, believe it or not."
Han: "Not text people in different countries aimlessly."
Jag: "I have a life, believe it or not. I live in the UK. I am visiting my mum for a while because I didn't see her for xmas."
Han: "I have an important job and make more money than any man my age. But I'm still on a dating app and can make time."
Jag: "I don't care about your money. If this is your attitude then you've done me a favour by showing it sooner rather than later."
Han: No I'm giving you a taste of your own medicine, love. Just putting your excuse in contrast."
Jag: "Because I have a pre-booked holiday to see my mum? What's wrong with you."
Han: "Jesus woman. Stop making it about your mum. I'm saying you're on Tinder in London, so you should be able to potentially meet. That's it."
Jag: "Lol I'm not making a disclaimer on my Tinder every time I'm going away on holiday. And I'm not obligated to do anything."
Han: "You're obligated to please me, Emma."
Jag: "Wow no."
Han: "Lol you're the most cliché Scandinavian with no sense of humor."
Han: "Calm your tits, love, it's banter."
Han: "Emma, don't cry. Just message me when you're back. Kiss."
 
Efter detta skickade han några fler meddelanden där han försökte gulla med mig, som om jag skulle svara. Tillslut lyckades jag klurade ut hur jag blockerar telefonnummer i appen.
ENGLISH: After this he sent another couple messages trying to sweet-talk me, as if I'd respond. Eventually I figured out how to block phone numbers in the app.
Ta hänsyn till kvinnors oro och hjälp fler att cancertesta sig
Den här texten inspirerade mig att skriva det här blogginlägget. Och om du bara läser en del av den här långa texten så hoppas jag att du läser paragraferna i slutet av inlägget.
Jag har haft män mellan mina ben mot min vilja många gånger. Några gånger har varit värre än andra. Som när jag var 14, inte sexuellt aktiv och en killkompis berättade för mig att han använt min kropp för att runka av sig själv medans jag sov. Som när jag - som jag redan berättat i mitt personliga inlägg on MeToo - vaknade av att en killkompis hade sitt könsorgan inuti mig. Som när min expojkvän hade sex med min kropp på fyllan en kväll, ute på gatan, upptryckt mot ett staket, trots att jag grät och var rädd och ville gå hem. Tjatsexet jag har utstått är längre ner på skalan, men dessa utnyttjanden av kvinnors kroppar hänger ihop med varandra, oavsett hur litet eller stort övergreppet är; visar hon inte entusiasm, visar hon inte att hon vill, då utnyttjar du henne.
Kontentan är att jag vet hur det känns att ha en man mellan sina ben när du inte vill. Och med varje ignorerat nej, med varje utnyttjande av din kropp så blir du lätt mer och mer motvillig till att ha en man nära din nakna kropp, eller nära inpå oavsett situation. Detta påverkade min upplevelse med den manliga gynekologen som undersökte mitt underliv.
 
Jag minns när jag var yngre och det hördes skämt till höger och vänster om hur när vuxna kvinnor går till gynekologen så är det en kollektiv, typ oskriven regel att stirra upp i taket och drömma sig bort för att "orka ta sig igenom situationen", som om det bara hörde till att det skulle vara obehagligt. I en bok vi hade hemma fanns det en "kul" liten anekdot om en påhittad kvinna som råkade tvätta sig med en tvättlapp som hade dotterns pysselglitter på sig, innan ett gynbesök. Cue kvinnor som skrattar igenkännande. Det är liknande scenarion när det kommer till de flesta medicinska undersökningar som har med kvinnors reproduktionsorgan att göra; obekvämlighet och smärta hör till, så suck it up. Jag minns inget från mina doktorsbesök när jag var liten, men jag kommer aldrig glömma de två gånger då jag, som ung vuxen, har gått och gjort slumpmässiga tester för könssjukdomar. Det var ingen som sa till mig att gå och jag hade ingen egentlig anledning att göra de här testerna, men kompisar sa att det var något en bara borde göra ibland, så jag rykte på axlarna och gjorde det.
Första gången jag testade mig var så himla enkelt och privat. Jag gick till sjukhuset i min hemstad i Sverige. En kvinnlig barnmorska tog emot mig, gav mig ett testkit, jag gick på toa, följde instruktionerna och det var det. Jag hade varit så himla nervös; jag hade inte väntat mig att få ta testet själv, ensam. Tyvärr tog det väldigt lång tid efter det, så innan jag kunde gå tillbaka till sjukhuset och få svar, så hade jag redan åkt tillbaka till London. Av säkerhetsskäl - som jag förstår, uppskattar och respekterar - så lämnar dom inte ut provsvar över email.
Det satte sig lite på hjärnan att jag behövde veta att allt var okej med min kropp - trots att inget antydde att min kropp inte var okej -, så efter en tid gick jag till ett sjukhus i London för första gången, för att ta ett nytt test. Jag bokade tid och kände mig lugn som en filbunke, för jag trodde att proceduren skulle vara lika enkel och privat som det hade varit första gången, när jag hade varit i Sverige. Men så blev det inte.
Jag visades in i ett rum där det satt en man och en kvinna, båda läkare, antagningsvis. De ställde lite frågor och jag svarade att allt var okej med mig, jag hade bara inte testat mig för könssjukdomar förut och jag hade hört att en bör göra det ibland, bara för att, liksom. Efter att vi suttit där en stund och de hade fyllt i något papper, så bad den manliga läkaren mig att följa med in till ett annat rum. Jag tänkte att dom kanske bara var lite mer noggranna än på ungdomsmottagningen i Sverige. I det nya rummet fanns en pappersklädd brits med ett pappersdraperi runt. Han sa åt mig att klä av mig nertill. Jag fattade inte varför jag behövde en bokstavligen fysisk undersökning; det hade ju varit så lätt och privat att göra testet när jag var i Sverige. Jag ifrågasatte inte heller, för som dom flesta säkert skulle hålla med om, så litade jag på läkarens omdömme. Så jag rusade in bakom pappersdraperiet och klädde obekvämt av mig byxor och trosor. Jag tror att han hade gått ut ur rummet under tiden.
Efter att jag klätt av mig så kom läkaren tillbaka med en ung tjej i sköterskekläder. Han frågade om det var okej att hon såg på. Jag nickade, för vad skulle jag säga? Nej? Jag var mest lättad att en annan kvinna fanns där så att jag slapp vara ensam med honom. Jag ombads lägga mig på britsen. Mina bara ben lades upp på två ställningar så att jag tvingades spreta. Sedan förde läkaren in ett avlångt plastinstrument i mig, öppnade instrumentet och öppnade därmed upp mig. Han förklarade för den unga sköterskan vad som var vad där inne och förde sedan in sina fingrar. Sedan kommenterade han att jag var rakad, något som jag inte förstår vad det hade med undersökningen att göra. Jag var redan tillräckligt obekväm och behövde inte alls något menlöst småprat eller några onödiga kommentarer om utseendet av mitt underliv. Jag ville inte höra det.
Om jag minns rätt så drog han en lång bomullspinne i mig och sedan var det klart. Jag hade tagit prov med en bomullspinne inne på toaletten i ensamhet och känt mig säker, när jag hade gjort testet i Sverige. Denna gången hade jag inte ens blivit förvarnad om att en man skulle titta mig mellan benen och känna inuti mig. Jag hade inte fått förklarat för mig varför det var nödvändigt. Jag var 21 år och det var första gången jag varit på en sån undersökning. Det handlar inte om att jag skäms, oavsett vad artiklar som denna och denna säger; det handlar om att det känns som en invasion. Jag vill inte ha någon främmande man i mitt underliv. Det känns pinsamt att erkänna att detta var jobbigt för mig, när jag har kompisar som sagt att det inte är en stor grej och främlingar online säger åt mig att sluta vara så löjlig. Om jag hade fått veta att någon skulle utföra detta testet på mig på detta sättet, då hade jag bett om en kvinnlig läkare, ett faktum som kan vara bra att kolla upp med patienten innan. Jag försöker inte vinkla detta till att låta hemskt, jag vill bara återberätta vad jag upplevde och kände, och jag är medveten om att mina känslor kanske lyser igenom.
Jag förstår nu, efter samtal med vänner och Googlesökningar, att det var en jättebra och viktig undersökning att göra - men ingen hade sagt något till mig innan, jag hade inte fått någon som helst info. Jag är ledsen att säga att jag hoppas att jag aldrig kommer behöva göra det igen, ledsen för att kvinnors reproduktionsorgan inte borde vara tabu att prata om eller oviktiga att undersöka för livshotande sjukdommar. Vi borde göra allt för att lära oss mer, för att forskningen ska gå framåt, för att rädda fler kvinnors liv. Vi borde också skapa en instans eller vägledning av något slag som uppmuntrar och hjälper fler kvinnor att testa sig regelbundet, något som skulle kunna ske genom att ta hänsyn till kvinnors rädslor och triggers.
Det jag fick var ett "smear test" för att upptäcka möjliga cancerceller. År 2016 rapporterade Cancerfonden att 60.000 svenskar fick ett cancerbesked - dock inte specifikt livmoderhalscancer - och minst 1 av 3 kommer bli sjuk i någon form av cancer någon gång under sitt liv. 22.000 svenskar dör varje år i denna fruktansvärda sjukdom. Men mer är 70% överlever idag, jämfört med 30% för några år sedan. Jag vill verkligen betona hur VIKTIGT detta testet är, alla cancertester, om det så bara räddar en enda kvinna, en enda människa, från cancer. Det är helt normalt och bra med undersökningar som denna. Om du känner igen dig i min historia och min ångest så vill jag att du ska veta att du inte är ensam och du behöver inte gå till sjukvårdsmottagningen ensam. Dina nära och kära behöver dig vid liv.
Tyvärr är det inte ovanligt att kvinnor känner denna oro och ångest inför såna här tester. Missförstå mig inte; jag vill inte att kvinnors oro ska användas för att avskräcka någon från att gå och testa sig, men inte heller kan vi tysta denna oro. Oron måste användas för att förändra hur vi hanterar kvinnliga patienter inom vården, speciellt i gynstolen - ännu hellre innan kvinnan sätter sig i gynstolen. Oro bör mötas med förståelse och vänlighet och en vilja att förbättra situationen. Att vända sig emot dom som känner oro gör inget annat än att vidga gapet mellan oss.
Kvinnors behov av mäns godkännande är en sjukdom
Min första riktiga pojkvän var en raggare. Jag vet, jag vet. Men jag kommer ju från Värmland också, och som vi känner till så får ju tjejer lära sig att gilla allting som killar gillar, i hopp om att välsignas med killarnas godkännande, vilket är precis det jag vill prata lite om nu. Så, han var raggare och bara för att jag fick för mig att jag gillade honom så blev jag plötsligt helt besatt av allt vad rockabilly hette; klänningar, frisyrer, musiken. Jag var 17 och trodde att det var den jag var, men utan honom i bilden så hade jag sannorlikt aldrig blivit så insyltad i hela den kulturen, raggarkulturen.
Jag blev kallad galen när jag var 17 år gammal och infann mig utanför lägenhetsdörren där min dåvarande pojkvän var otrogen mot mig med sitt ex. Jag tyckte att jag hade rätt att prata med honom och få höra honom dumpa mig öga mot öga - han gjorde det via sms och jag tyckte jag förtjänade mer än så. Men då var det jag som var galen.
Härom dagen träffade jag en kille som jag matchat med på Tinder. Han var ju söt och så, men plötsligt gjorde jag den där grejen igen. Han var kock och lagade middag åt oss och plötsligt kom jag på mig själv med att fråga om han hade någon FAVORITSVAMP. (Förresten så svarade han ja, om ni undrar.) Och vi kollade på bageritävlingen "Nailed It" på Netflix, vilket jag aldrig skulle gjort ensam för jag är ju egentligen inte speciellt intresserad av bakning; jag kan inte ens baka bullar för jag hatar tanken på att få deg under naglarna (??) Men jag skrattade och frågade matlagningsfrågor för att det är inbyggt i mig att vara så tilltalande som möjligt, vilket gör det ganska omöjligt för mig att veta om jag faktiskt gillar någon på riktigt eller om det bara är den här sjuka mekanismen som kickar igång.
Jag har ofta gjort det till mitt ansvar att vara käck och talför när ett samtal med en man blivit stelt, trots att han ansträngt sig cirka 0% för att tillföra något till samtalet. Jag har gjort det till mitt ansvar att klura ut både problemet och lösningen när en relation med en man har börjat stagnera, trots att han ansträngt sig 0% för att tillföra något till vår relation. Precis som min mamma så anstränger jag mig mer när jag märker att mannen börjar ge upp och bli likgiltig. Dessa försök till att hålla samman relationer och tillställningar och kontakter leder ofta kvinnor till att bli kallade galna eller besatta, som om våran önskan att få saker att fungera betyder allt när mannen är med på det och sedan plötsligt ingenting när mannen har tappat intresset. Utan detta kvinnliga känsloarbete skulle många fler relationer dö ut fortare.
Frågan blir ju då; vems ansvar är det? Är det kvinnors fel att vi blir så inställsamma, eller - vilket jag tycker är mer sannorlikt - är det våran uppfostran som formar oss till följeslagare, statister, andraklassens människor, vackra saker för män att beskåda i männens värld, av män, för män? Och ännu mer relevant är väl frågan; varför fortsätter kvinnor anstränga sig till döds för att försöka bibehålla relationer med män?