Emma

Tankar om gammalt
Mamma skickade mig denna bilden härom dagen, över messenger. Det var något kusligt bekant över grusgången som slingrar sig runt den runda gräsplätten framför den stora villan - ett hus jag däremot inte alls känner igen. Mamma berättade att det var min morfars gamla hus. Tydligen stod där ett hus som brann ned - alltså detta på bilden då -, innan mormor och morfars nuvarande hus byggdes. Jag måste helt ha glömt bort att stora huset på gården brann; jag kan bara minnas att något brann vid något tillfälle. Ärligt talat brukade det bara få mig att tänka på en gammal skröna om hur djävulen slöt ett avtal med några arbetare, att han skulle hjälpa dem göra färdigt deras sysslor i utbyte mot deras herres själ. Rysligt läskigt och spännande med sådana historier som berättas från mun till mun ute i socknen. Inte helt säker på varför alla gamla berättelser på landsbygden känns besläktade. Kanske är det för att landsbygden känns uråldrig och sammankopplad och nästan som en annan värld.
Nu har jag inte varit ute på mina morföräldrars gård på flera år. På grund av bortgångar och på grund av stygga arvstvister. Jag antar att människorna på fotot är släktingar till mig, men jag har glömt fråga mamma om dem. Den vackra farstun fångade min blick först av allt, antagligen för att en inglasad farstu med spröjs i fönstren känns så hemma på något vis, fast jag inte ser så många sådana nu för tiden.
Ibland tänker jag hur konstigt det är egentligen, att vara släkt med människor som inte känner en, som inte vet vem jag är. Människor några generationer tillbaka som jag aldrig träffat. Min mamma var bara en bebis när hon smugglades in i ett sjukrum där hennes sista levande far- eller morförälder låg. Jag undrar vem dom var allihopa. Jag undrar vad dom skulle tyckt om mig. Jag hoppas ju att åtminstone några av dom var framåtsträvande feminister. Jag hoppas att dom öppensinnade släktingarna hade varit stolta över mig om dom såg mig nu.
Jag stod på gästlistan och såg mitt nya favoritband live
Januari avslutades med en hel del snöblandat regn, till mångas förtjusning. Själv tyckte jag det kunde kvittat; det var mer regn än snö ändå och nu ser jag fram emot våren.
Till och med mina färgval ur garderoben lutar åt ljusare tider. Whiskey med Patrice på Spoons en fredageftermiddag är också trevligt.
Att boka rep med hela bandet är inte alltid helt lätt. Att försöka koordinera 7 pers är lite som att valla vilda höns ibland; det går oftast inte att få alla att infinna sig när du behöver dem. Sakta men säkert går det i alla fall framåt. Mina låtar tar form.
Håll utkik här efter uppdatteringar gällande gig framåt sommaren.
Här kan en va.
Och här kan en va; mina lektioner i musikproduktion.
Jag och Bobby var till Pizza Express härom veckan.
På mitt jobb hade vi nämligen fått rabattkuponger på 2-för-1 middagar, så vi passade på innan rabatten gick ut. Inte säker på hur jag känner för ägg på pizza dock.
Lite lätt läsning på barens offentliga toalett.
Agnes mötte upp med mig för en promenad runt Putney och en snabb kaffe. Det är alltid mysigt med henna!
Senare den kvällen var jag på dejt, kan en väl kalla det. Jag träffar en kille som jobbar för Universal. Vi är fortfarande i ett tidigt skede, så vi får se om det leder någon stans. Men han hade i alla fall bjudit med mig på ett gig i Wembley. Vi stod på gästlistan och kom in gratis. Med öl i handen uppe på läktaren hade jag ingen aning vad jag kunde förvänta mig - jag hade inte hört något av banden förut.
Först ut var Issues, ett band jag säkert hade lyssnat på om jag kännt till dem när jag var 14 år gammal.
Efter dem kom Neck Deep och jag kände mig som 14 igen. Bobby känner ena gitarristen i detta bandet, så jag tog tillfället i akt och skröt lite om det. Deras cover av "Torn" var så mycket pop punk att jag ville fäga håret i någon galen färg igen och dra på mig skinny jeans.
Slutligen var det dags för huvudattraktionen. Don Broco.
Jag vet inte vad annat jag kan säga än att jag blivit indoktrinerad. Jag har lyssnat på Don Broco och endast Don Broco VARJE DAG sedan detta gigget i lördags. Dom hade allt; ett groove som får dig att vilja dansa, högljudd hårdrock, bakgrundsdansare i cowboy outfits som spelade cow bells, en sångare att tråna efter, superbrittiska låttexter och uttal... Rekommenderar starkt.
Sedan har jag också jobbat. En dag sportade jag denna ormskinstopp under en vintagefyndad Hard Rock Cafe t-shirt.
Utsvängda jeans - något jag förr svor att jag aldrig skulle ha på mig igen.
Jobb jobb jobb.
Vinkväll och mys med vänner är också alltid uppskattat.
Rökt korv till mina vänner, medans jag höll mig till bröd och hummus. Smarrigt!
Sist men inte minnst har jag dessa bilder i min mobil. Gav mig själv denna jacka i tidig födelsedagspresent. Bästa jackan jag någonsin haft på mig. Nu får det gärna bli vår på allvar, för än är det lite för kallt ute för att ha på sig denna.
Senaste secondhandfynden
Jag har inte vågat kolla på Marie Kondo och hennes program "Tidying Up". Har ni inte hört om henne så är hon årets städguru som Netflix har skakat fram. Hennes filosofi, om jag förstått det rätt, är att om du inte känner glädje när du håller i en pryl så är det inte meningen att du ska ha kvar den prylen i ditt liv och i ditt hem. Bara den sammanfattningen känns ganska träffande på något vis; jag oroar mig lite för att lyssna till Marie, testa hennes filosofi och komma fram till att jag inte kan göra mig av med någonting - eller lika skrämmande, att jag kanske gör mig av med allt jag har. Jag har redan varit iväg till Cancer Research med donationer mer än en gång. Men som vi alla vet så är det ju minst lika enkelt att fynda secondhand som det är att lämna in till secondhand. Så här har vi lite gamla grejer - nya för mig - som jag inte tror att jag har visat er än.
Stråväskor kommer kännas helt rätt även denna sommaren, visst? Jag gillar att denna ändå har en stadig ram och dom turkosa detaljerna är fina; jag ser fram emot att försöka matcha det med outfits, fast jag tror inte jag har något turkost i min garderob... En scarf kanske... Vanligtvis gillar jag inte väskor utan ett långt axelband, men jag är fast besluten att få det att funka ändå. Märket inuti säger att den är från Banana Republic, vilket lustigt nog bara påminner mig om Kim Possibles tjejkompis som jag har för mig alltid shoppade där. £10 gav jag i alla fall för den, om jag minns rätt.
£4 för fyra mysiga underlägg. Dom känns lite för små för att skydda någonting, men ränderna som går kors och tvärs över bakgrunden påminner om bordsskivan på farmors gamla köksbord. Någon som vet vad jag menar och kan namnet på upphovsmakaren eller stilen?
Om ni sett mina tidigare önskelistor så vet ni att jag har velat ha ett Wood Wick-ljus i evigheters evighet. Och inne på Royal Trinity Hospice hittade jag ett. £7 istället för originalpriset som brukar ligga runt £22. Fortfarande dyrt för ett ljus, men det sprakar ju så mysigt och jag tvivlar på att jag skulle hittat ett billigare någon annan stans. Det luktar underbart av kaffebönor och jag har redan eldat upp säkert en tredjedel.
Baskern fann jag på Cancer Research. Jag har tänkt att jag vill ha en neutralfärgad basker, men denna känns en aning trång på tyvärr.
Och så denna notice board. £5. Försöker skriva upp alla större saker jag har att göra varje vecka. Det är lite motiverande på något sätt.