Emma

Dalsländska präriens gudinna
Jag gav Ryanair en andra chans och flög med dem tillbaka hem i måndags. Från Stansted. Aldrig igen. Blir lika dyrt om inte dyrare än SAS eller vad som helst. Trettio pund för en väska på femton kilo. Dom har i alla fall ganska trevlig flygpersonal, fast när jag tänker efter så är det väl en nödvändighet att vara trevlig för att få jobb på alla flygplan. Jag kom till Stansted en timme tidigare än nödvändigt, vilket nog var tur; det tog två timmar att stå i kön till incheckningen, packa ur, packa om, stå i samma kö igen, packa om lite till, med tungt hjärta slänga lite grejer och slutligen gå till en dator för självincheckning. Jag har bokat Norwegian Airlines tillbaka till England den tionde april. Billigare, billigare, billigare. Fast runt sådana här högtider går ju priserna gärna upp förstås, oavsett vilket flygbolag en väljer.
 
Hittills har jag sovit fyra nätter i Sverige. Två av dom hemma - två här uppe i Tandsjöborg i norr. Vi kom fram efter lite mer än fem timmar i bilen i onsdags. Igår kom en av Jannes systrar, hennes man och deras två barn hit också. Vi spenderar dagarna med att åka snöskoter, grilla, pimpla fisk, pimpla vin, tända brasa och äta påskmat.
 
 
 
 
 
 
Och så kom vi äntligen iväg.
 
Och helt plötsligt lade jag ett filter på bilderna, för att snön var så bländande att jag inte såg mobilskärmen ordentligt, men nu i efterhand ser det ganska dumt ut haha.
 
 
 
 
 
 
Jag fick upp fyra okej-stora abborrar idag. Gillar den fina röda färgen på fiskfenorna. (Är så kluven när jag tänker på att vara djurvän men fiskar.)
 
Nu har vi kommit tillbaka till stugan. Värmer upp min frusna själ med en irish coffee. Kom ihåg: trippellager med sockar imorgon.
 
 
 
 
"What do you think of me? Make an assessment"
På fredagsmorgonen hade vi alltså våran sista assessment för terminen. Live performance. Början på de tre timmarna var helt okej; jag kände mig lugn och säker på låten. Men några framträdanden var osäkra och ur tempo och formen på låten blev fel lite varstans. Då fick snubben som bedömde gitarristerna för sig att han hade rätt att stoppa framträdanden samt ge folk onödiga, otrevliga kommentarer emellanåt. Han slängde även ur sig ett rasistiskt skämt riktat åt fyra personer för att han inte kunde uttala deras namn. Han flinade hela tiden. Det blev dålig stämning i rummet efter det och jag var förbannad. Jag ville vara säker på att de instrumentalister jag gick upp på scen med var sådana som jag visste var säkra på vad dom gjorde. Men varje gång jag tänkte gå upp så gick någon annan före. Antar att det är mitt eget fel för att jag inte armbågar mig fram och tar mer plats - att jag bryr mig för mycket om att ge andra en chans först. Jag var sist upp. En kvart kvar och jag gick upp på scenen. Vid det laget kände jag mig spyfärdig och jag hade låtit besvikelsen trycka ner mig på min stol. Jag blir konstant besviken på mig själv. Det känns som roten till mitt... "självhat" är väl ett lite för starkt ord kanske, men det var det första som ploppade upp i mitt huvud. Och jag var inte nöjd med mitt framträdande när det var över. Jag klarade säkert kursen för den här terminen, men jag vill göra mer än bara klara mig. Jag vill göra allt så jävla bra jag bara kan.
 
 
 
Nu är det söndag. Jag är förkyld. Blev nedstoppad under täcket i sängen av världens finaste människa. Imorgon flyger jag hem. På ett vis så vill jag verkligen träffa mamma. På ett annat vis så vill jag inte lämna alla som jag har här. Jag vet att jag är tillbaka om sisådär tre veckor, men ändå. Saknad är svårt.
 
 
 
Vegan Thursday
Just det. Ni läste rätt. Idag var både mitt hårsalongsbesök och min lunch av den veganska sorten. Veganska hårprodukter på GlassHouse Salon i Bethnal Green och sedan vegansk curry på det där veganska stället där jag och Wencke åt smörgås sist vi var i Bethnal Green. Och Wencke var den som var med mig idag också. Vegansk torsdag alltså, om ni nu missade det. Veganskt. Vi var på salongen i inte mindre än fyra timmar och blev klippta båda två. Blev faktiskt lite sotis på hur snyggt Wenckes hår blev. Nästan så att jag vill färga mitt också! Men jag behöver fundera på det lite till. Jag minns så väl hur lång tid det tog att bli av med färgen senast och det är ett commitment jag inte är helt säker på än.
 
 
 
 
 
Ikväll har jag varit inne på uni och repat låten inför morgondagens LPW assessment (Bill Withers, Use Me). Veckans och terminens sista. Känns så sjukt att andra terminen redan är slut. Dom här fyra åren kommer gå så fort. Jag vill inte flytta hem riktigt än. Jag är inte färdig med London. Jag vill ha kvar dom här fina människorna hos mig föralltid.