Emma

Hjärtesorg
När min mormor var yngre så var hon tydligen den vackraste flickan i byn, säger min mamma i alla fall. Hon kom inte från Värmlands näs från början, utan flyttade dit när hon gifte sig med min morfar. Men innan det så dejtade hon en annan kille som jag har fått höra var snäll och älskade henne. Av någon anledning så gjorde han slut med henne när dom var unga; han ville ta en paus eller någonting sånt typiskt snubbigt. När han väl hade ändrat sig och insett att han faktiskt ville spendera sitt liv med Britta (min mormor, fint namn va?), då hade hon redan gift sig med min morfar. Det låter som en film, typ The Notebook.
Mormors ungdomskärlek ringde henne för att prata då och då, under resten av hennes liv. Jag minns när jag var hemma hos henne på gården och någon svarade telefonen och räckte över den till mormor för att det var han som ringde. Jag minns när mormor började vägra ta emot telefonen. Morfar hade flyttat till stan vid det laget för att vara närmare sjukhuset eftersom han var så sjuk. Mormor började vägra telefonsamtalen för hon ville inte att hennes ungdomskärlek skulle höra hur gammal och skraltig hon blivit; hon ville inte att han skulle höra hur Alzheimern påverkade henne. Jag minns vykortet han och hans familj hade skickat, som stod på bordet i hennes rum på äldreboendet, precis efter att hon gått bort.
Jag tänkte skriva att det värsta jag kan tänka mig är det som hände min mormor; att bli lämnad av sin stora kärlek och sedan inte kunna återförenas. Men jag tror att det värsta jag kan tänka mig är att förlora tron på kärlek, att bli kall och leva resten av mitt liv i ensamhet med sorg i hjärtat. Det är så jag ser min framtid just nu. Jag hoppas kunna ändra min syn på det, men vi får se. Just nu känns kärlek inte värt det.
Om det är nu jag ska ge någon slags självbejakande förklaring där jag ljuger och säger att vi kom överens om att göra slut, ja då kommer ni blir besvikna nu. Jag blev dumpad i måndags. Jag gav honom allt, som en oftast gör. Han slutade bry sig om mig. Det är skitjobbig. Jag kommer nog inte uppdatera lika ofta här på ett tag.
Välkomna till juni månad.
Jag och min Dermatillomani
Bild från Pinterest.
 
En natt när jag var på besök hemma i Sverige fann jag mig själv liggandes på rygg i sängen, tårar rullande nerför mina kinder. Jag grät av lättnad - okej, kanske av trötthet också, men jag hade precis googlat ett problem jag haft så länge jag kan minnas, och fått svar. Den här spontana googlesökningen mitt i natten fick en lampa att tändas i huvudet på mig och det var en otrolig lättnad att få reda på att det inte bara är jag som är knäpp.
Sedan någon gång i min tidiga tonår så har jag klämt och rivit på porerna på mina armar, ben, i mitt ansikte. Det har blivit lite bättre; jag lyckades på något vis sluta förstöra huden på mina lår så intensivt. Men jag kan fortfarande bli fast i badrummet i en timme utan att märka att tiden går, för jag kan helt enkelt inte slita mig från att försöka riva bort vad jag ser som orenheter på min kropp, vilket egentligen bara är inbillning ända tills jag då river upp och skapar riktiga sår. Det är som att tiden stannar, inga tankar far genom huvudet, allt är lugnt. Och när jag vaknar till så står jag plötsligt där med röda, svidande, pulserande armar och svär åt mig själv för att jag har gjort så här igen. Ibland har jag haft en period då jag vägrat tända badrumslampan i ett försök att inte titta på min hud, men varje gång jag tror att jag har lyckats sluta så tänder jag lampan och så är jag där och river igen. Jag gillar inte att ha på mig något med korta ärmar, jag gillar inte att visa mina armar även när dom inte ser så illa ut; som tonåring brukade jag gå med långärmade hoodies mitt i stekheta sommaren. Ibland har jag även svårt att låta bli att dra loss alla mina torra nagelband, trots att det börjar blöda.
Det kallas Dermatillomani och är ett slags tvångssyndrom (ICD, Impulse Control Disorder) och räknas som ett självskadebeteende. Att lida av Dermatillomani kan bero på stress, ångest, trauma eller en rad andra anledningar. Det är vanligare än jag hade trott och just den insikten var nog en stor del av det som gjorde att jag kände mig lättad, samt att jag fick en förklaring till varför jag har hållit på så här. För mig brukar det bli värre om jag är väldigt stressad vilket också ger mig ganska mycket ångest, så naturligtvis brukar det bli enklare att låt bli min hud när jag mår bättre generellt.
Jag är ingen expert och jag vet hur dumt det är att självdiagnostisera sig med hjälp av internet, men det är så mycket som stämmer för mig. Jag har inga snabba lösningar för hur en blir fri från detta beteende; om du känner igen dig i det här och det är väldigt illa så kan du gå och prata med en psykolog. Jag har ett tips dock; ifall du finner dig i en situation där du har rivit upp din hud igen och det bultar och är varmt och det kanske blöder, använd då en kräm för sår. Smörj in dig överallt där du har rivit och låt det vara. Jag använde en kräm som min mamma hade hemma som heter Xylocain, men Idomin eller något liknande skulle nog också fungera bra för att hjälpa huden läka.
 
#MeToo: Det är inte vi som ska skämmas

Jag vet inte hur jag ska börja detta. Jag har skjutit upp den här berättelsen, för att jag varit rädd för vad min familj och vänner ska tycka, för att jag skämts. Men det är inte jag som ska skämmas. Det pratas så mycket om "MeToo-hösten 2017" att det kan tyckas sent för mig att berätta det här nu, men övergrepp är inte något som slutar eller något som bara fick pratas om förra året.

När jag var liten, kanske i dagis- eller lågstadieålder, berättade någon av de andra barnen att mamman till en av våra kompisar hade blivit våldtagen. Jag är ganska säker på att vi inte förstod vad det betydde, men vi trodde att det var något sexuellt, en vuxengrej; jag föreställde mig parken nära mitt hus, natt, en kvinna som frivilligt rullade runt i buskarna med en främmande man. Det är så hemskt hur vi reagerade; det viskades och fnissades om hur den här vuxna kvinnan som vi inte kände var en hora. Någon sa att det var hennes eget fel, att hon hade velat det. Det var som om vi trodde att våldtäkt var samma sak som att sälja sin kropp. Tänk att vara så ung och redan ha en så fruktansvärt förvriden bild av övergrepp och kvinnofridsbrott. Jag mår illa över att vi inte visste bättre, att vår omvärld inte hade lärt oss bättre.

Jag skriver det här för alla tjejer och kvinnor som blir misstrodda och smutskastade och hotade för att dom vågar berätta vad någon har gjort mot dem. Jag skriver detta för att det är socialt acceptabelt att tycka synd om männen som anklagats för våldtäkt, när offren tvingas leva med minnena av att ha fått sin kropp invaderad för resten av sina liv. Jag skriver detta för att kvinnor (tex Cissi Wallin) dras genom rätten för förtal av de "stackars" männen (i det fallet Virtanen) som anklagats för brott mot kvinnor. Jag skriver detta för att tusentals kvinnor mördades under häxjakterna längre tillbaka i vår historia, och nu används ordet "häxjakt" för att skuldbelägga kvinnor som outar sina våldtäktsmän. "Har #MeToo gått för långt?" Har vi gått för långt med att straffa inbrottstjuvar? Ha lite medlidande med de stackars mördarna! Men om du anklagar en man för att ha utnyttjat en kvinna, då jävlar.
Jag blev våldtagen. Det känns konstigt att skriva det. Jag har aldrig ens sagt det till mig själv förut. Det känns mer riktigt att säga att någon hade sex med mig mot min vilja, utan mitt samtycke. Någon använde mig som ett objekt som inte har någon talan... Fast det är ju det som är definitionen av våldtäkt. Som om jag känner att jag behöver ta ett online quiz för att få veta om det verkligen var våldtäkt, som om jag känner att jag behöver höra från någon annan att det var det, som om någon annans tyckande i denna sak skulle ha större värde än mitt eget minne. Jag vet inte varför jag inte vill använda det ordet. För att skydda mig själv tror jag. Om jag använder ordet så blir det för verkligt, att någon gjorde något mot mig som jag inte kunde kontrollera. Mina ord betydde ingenting för honom.
Han var en vän, trodde jag i alla fall. Jag minns vad han heter, jag minns hur han såg ut, jag minns lägenheten där han bodde med sin mamma och kycklingen hon lagade till middag och jag minns att jag litade på honom, jag litade på att han ville mig väl och att han brydde sig om mig som en vän ska göra.
Jag hade precis blivit bedragen av mitt ex för andra gången - bara det bevisar ju hur mycket jag ursäktade killars beteenden back then, men jag var bara 17 och visste inte bättre. Jag hade precis blivit dumpad och jag var ledsen. Jag ville prata med någon som förstod, som kände både mig och mitt vänsterprasslande ex, som kunde ge feedback eller något. Han var en gemensam vän. Nu i efterhand vet jag att det hade varit bättre om jag hade gått hem till vilken annan vän som helst, men jag vägrar klandra mig själv för att jag då inte förstod något som jag förstår nu. Dagen det hände så hade jag klart och tydligt sagt att jag inte ville att något sexuellt skulle hända mellan oss, för att en annan gång så hade samma "vän" stoppat sina fingrar ner i mina jeans och... ja, ni vet. Den gången hade vi varit ute på stan, bland folk, mitt på ljusa dagen. Ja, jag sa ju att jag brukade vara jävligt ursäktande, för att vinna killars "godkännande".
Jag var hemma hos honom. Hans mamma lagade mat åt oss. Vi gick ut en sväng, andades frisk luft. Jag pratade om mitt ex och jag grät. Han svarade som en vän gör när en är ledsen - jag minns inte vad han sa, men jag minns att han betedde sig förstående. Jag pratade hela kvällen, dissikerade, vred och vände på varför mitt ex hade gjort som han gjort (nu vet jag ju att han bara var ett as). Vi kollade på någon kass film på hans pojkrum. Plötsligt hade jag somnat. Jag vaknade av att han låg ovanpå mig, andades sin tonårsandedräkt på mig, med sitt fjuniga ansikte en centimeter ifrån mitt. Han hade dragit ner mina byxor och stoppat in sin skit i mig. Det är lite suddigt efter det - chock, antar jag. På något sätt fick jag honom att sluta, jag fick honom att släppa taget om mig.
Jag har inte tänkt så mycket på det. Jag orkar inte med en till grej att må dåligt över. Jag ville inte berätta för någon och bara få höra att jag överdriver, att jag ska skärpa mig, eller något sånt. Men jag kan se ett mönster som utvecklats de senaste åren. Jag brukade vara rädd att spöken och fiktiva monster gömde sig i mörkret, nu är jag rädd att män gömmer sig i mörkret när jag går hem om kvällarna; de flesta män gör mig obekväm och rädd mest hela tiden faktiskt, även om dom inte gjort något och även om jag känner dem. Senare när jag har varit med någon partner så har det hänt att jag börjat känna paniken och skammen som jag kände när jag blev utnyttjad, och den jag varit med har aldrig förstått - jag har inte förstått heller. Jag undrar om detta är rädslor jag skulle haft även om detta inte hade hänt. Antar att jag aldrig kommer få veta det.
Jag anmälde aldrig att jag blev våldtagen. Vem skulle trott på mig?
Det känns viktigt att berätta, inte bara för min egen skull utan även för alla kvinnor som inte vet om dom vågar berätta. Tillsammans är vi starkare. Det är inte vi som ska skämmas.
Bilderna är på mig när jag var 17.