Emma

Tankar från en nattuggla
Bild från Pinterest.
02:51am.
Vissa skriver om sina drömmar, andra skriver om sin sömn - eller brist på, som i mitt fall. Jag har varit dålig på att somna i god tid sedan någon gång i min tidiga tonår, har jag för mig. Jag är vaken och vaken och vaken, ibland tills klockan närmar sig morgon och jag hör fåglarna kvittra utanför fönstret och mina ögon svider så illa att jag är rädd att dom ska ploppa ut om jag inte blundar. Frågan är ju varför. Varför är jag så här? När jag faktiskt försöker, när jag släcker lampan och kurar ihop mig bekvämt under täcket och tvingar mig själv att vänta in sömnen, då brukar jag plötsligt störas av mina tankar. Antingen får jag en idé till en låt som jag bara måste skriva ner, eller så spelas gamla filmer upp innanför ögonlocken, filmer där karaktärerna är människor jag älskat och förlorat och det slutar med att jag gråter mig själv till sömns. Det är dom två alternativen jag har när jag försöker somna med flit på kvällarna. Eller så håller jag mig vaken och somnar först när jag är så trött att jag i stort sett däckar utan att jag ens märker det, och därmed undviker hela tvinga-mig-själv-att-somna grejen med alla tankar och idéer. Någon av er som vet hur jag kan råda bot på detta till synes obrytbara mönstret? Någon av er som är likadan?
Att dejta när du har ångest
Disclaimer; jag har inte blivit diagnostiserad med depression av en läkare, men jag känner inom mig att nåt inte är helt bra. Ett av mina nyårslöften till mig själv var att börja prata med någon regelbundet, men jag har skjutit upp det i tio månader nu. Kan säkert skjuta upp det lite till. Typiskt mig.
Jag laddade ner Tinder igen. Jättefånigt, jag vet, men jag gillar att ha en lista över personer som tycker att jag ser bra ut. Det är en ytlig liten confidence boost. Och inte är det väl heller en toppenidé att börja prata med nya människor när du fortfarande inte kommit över din förra. Men efter att ha varit singel i fyra-fem månader, efter att i samma veva fått reda på att mitt ex redan träffat någon ny, efter några drinkar med Josefin, tyckte jag tydligen att Tinder var en bra idé. Jag letar inte efter någon, jag är inte ens säker på om jag orkar börja om med någon ny, lära dem vad jag gillar och inte gillar, öppna upp mig själv igen. Föreställ dig att du är en konstnär som jobbat på en enorm tavla, typ Michaelangelo's innertak i Sixstinska kapellet, och när du är klar får du veta att någon målat över allt ditt arbete eller att det förstörts på ett eller annat sätt och nu måste du börja om. Jag vet inte om det är en bra jämförelse, men det är lite så det känns.
Som alltid måste en ju rensa igenom alla creeps på Tinder som letar efter någon att medverka i deras sexuella fantasier, innan en hittar någon som verkar lika uttråkad som en är själv och som det går att ha ett underhållande samtal med. Jag matchade med en kille för någon månad sedan. Snygg, rolig, lätt att prata med. Vet inte om jag nämnt det men han bjöd ut mig på dejt, som han ställde in samma dag. Allteftersom började jag lägga märke till att jag nervös-skrev till honom; jag ville så gärna att han skulle gilla mig att jag skrev tre-fyra meddelanden på rad utan att vänta på att han skulle svara. Han började svara mer och mer sällan. Nu har jag inte hört från honom på nästan en vecka. Jag har kommit på mig själv med att undra om jag sagt något fel, om jag varit för , om mina instagram-selfies inte är tillräckligt bra... Fåniga tankar som saboterar för mig själv är alltid ett faktum när någon tycks tappa intresset för mig; jag anstränger mig mer och mer och skyller sedan allt på mig själv när det slutar illa. Det är ett ganska vanligt mönster för hur det går när jag försöker lära känna någon ny.
Jag hittade den här videon på Youtube. Det finns flera avsnitt, men just denna kändes så träffande för mig.
Kommentarer under videon som jag relaterar till:
"This is me except the guy doesn’t end up texting half a dozen times afterwards. In fact, he doesn’t follow up with me at all. I don’t text him for fear of experiencing the ultimate rejection: being ghosted. I’m depressed because of my circumstances. Because no matter how much I think I hit it off with someone they end up forgetting about me."
"It doesn't matter at all how the date really went, as soon as depression kicks in you'll find a reason to believe it went badly and, what's even more important, it was your fault for not being enough in one way or another. That creates a memory you have to carry to every future date and which will increase the chance of you repeating the process over and over."
Min pappa cancertestades för sent
Idag är femårsdagen för min pappas bortgång. Jag vet inte om jag har skrivit så mycket om det här på bloggen förut, men min pappa gick bort till följd av en oupptäckt bukspottskörtelcancer. Det var natten till lördagen den fjortonde september 2013 - nästan fredagen den trettonde, jag vet, snacka om otur. Jag orkar inte skriva för mycket idag, men jag ville nämna detta i alla fall. För jag saknar honom.
Jag vet fortfarande inte om jag handskas med detta på ett hälsosamt sätt. Jag har inte pratat med någon psykolog om hur jag mår; jag hade möjlighet att gå till kuratorn på mitt gymnasium när det precis hade hänt, men jag undvek att gå dit, mest för att jag inte kunde göra annat än gråta och jag tyckte inte det hjälpte att prata när jag inte visste vad jag skulle säga. Jag kände att uppgiften låg helt och hållet på mig om jag ville komma över sorgen, och jag var inte redo; egentligen var det ju dom omkring mig som hade uppgiften att stötta mig, men som vanligt tog jag på mig ansvaret själv.
Ena dagen låg pappa och vilade hemma med ont i magen, och nästa dag blev han hämtad av ambulans. Under nästan ett års tid hade läkare testat pappa för glutenallergi, diabetes, ja allt möjligt förutom cancer. En läkare sa till och med åt honom att "nej nu är du hos mig och nu tittar vi på den här grejen" när pappa frågade ifall hans olika magläkare pratade med varandra. Jag ska inte säga att jag vet varför hans fall hanterades som det gjorde. Han cancertestades inte förens den sista tiden, dom två veckorna då han låg på sjukhuset. Han var ju pigg och fullkomligt sig själv den största delen av tiden, men dom tre sista dagarna gick det fort. Tre dagar innan han gick bort så satt han upp för sista gången bredvid mig. Två dagar innan han gick bort kunde han inte svälja själv längre. En dag innan han gick bort verkade han inte längre vara vid medvetande. Hans kropp hade smalnat av så fort, förutom magen som hade svällt upp av tumören. Vi skulle ha fått svar på cancertesterna den 17e september. Pappa gick bort klockan två, natten till lördagen den 14e. Jag låg bredvid honom och mumlade texten till "Kärleksvisan" medans tiden mellan hans raspiga, gurglande andetag blev längre och längre, tills han slutade andas.
Jag har mött människor som har tyckt att fem år är tillräckligt med tid för att "komma över" en förälders bortgång. Jag vill säga till er, om ni sörjer eller går igenom någon form av förlust; det finns ingen person eller kraft i världen som kan bestämma när ni har "sörjt färdigt". Det mest sannolika är att du aldrig slutar sörja; smärtan finns kvar i resten av ditt liv, men den blir hanterbar. Det går att leva med den. Efter ett tag kan du minnas den du saknar med glädje och kärlek utan att bryta ihop. Det betyder inte att du har glömt dem - det betyder att ditt liv fortsätter.