Emma

Prestationsångest
Det gick inte. Jag kunde inte spela på mammas kompis femtioårskalas. Stressen tog över kvällen innan och jag började gråta inför mamma - något jag vanligtvis försöker undvika att göra. Jag har inte haft tid att fixa varken låtar eller se till så att utrustningen är komplett och fungerar, och jag är så trött på att vara en medelmåttig trubadur. Mamma skickade ett sms och förklarade för födelsedagsbarnet att jag inte kunde göra det. Jag kände mig omedelbart lättad men ångesten var kvar; jag känner mig så fruktansvärt kass när jag inte ens klarar av den enda grejen som det är meningen att jag ska vara bra på. Och jag inbillar mig att folk tror att jag inte gillar att spela musik, för varför skulle jag annars säga nej till ett (obetalt) gig? (Nej, jag ska inte gå in på hur musiker förväntas göra sitt jobb gratis och glatt - det är ett samtalsämne för en annan dag.) Jag älskar att spela musik och syssla med musik, men jag mår dåligt i mig själv då och då. Jag får panik ibland, ångest ännu oftare. Jag avskyr att känna att jag sviker folk - och det känns som att jag sviker folk varje gång jag av en eller annan anledning måste säga nej till någon. Jag frågade till och med mamma ifall jag verkligen fick komma på kalaset trots att jag inte orkar spela. Så här i efterhand förstår jag ju att hon tyckte det var en helt absurd fråga, men det är sånt min hjärna säger till mig.
Hjärtesorg
När min mormor var yngre så var hon tydligen den vackraste flickan i byn, säger min mamma i alla fall. Hon kom inte från Värmlands näs från början, utan flyttade dit när hon gifte sig med min morfar. Men innan det så dejtade hon en annan kille som jag har fått höra var snäll och älskade henne. Av någon anledning så gjorde han slut med henne när dom var unga; han ville ta en paus eller någonting sånt typiskt snubbigt. När han väl hade ändrat sig och insett att han faktiskt ville spendera sitt liv med Britta (min mormor, fint namn va?), då hade hon redan gift sig med min morfar. Det låter som en film, typ The Notebook.
Mormors ungdomskärlek ringde henne för att prata då och då, under resten av hennes liv. Jag minns när jag var hemma hos henne på gården och någon svarade telefonen och räckte över den till mormor för att det var han som ringde. Jag minns när mormor började vägra ta emot telefonen. Morfar hade flyttat till stan vid det laget för att vara närmare sjukhuset eftersom han var så sjuk. Mormor började vägra telefonsamtalen för hon ville inte att hennes ungdomskärlek skulle höra hur gammal och skraltig hon blivit; hon ville inte att han skulle höra hur Alzheimern påverkade henne. Jag minns vykortet han och hans familj hade skickat, som stod på bordet i hennes rum på äldreboendet, precis efter att hon gått bort.
Jag tänkte skriva att det värsta jag kan tänka mig är det som hände min mormor; att bli lämnad av sin stora kärlek och sedan inte kunna återförenas. Men jag tror att det värsta jag kan tänka mig är att förlora tron på kärlek, att bli kall och leva resten av mitt liv i ensamhet med sorg i hjärtat. Det är så jag ser min framtid just nu. Jag hoppas kunna ändra min syn på det, men vi får se. Just nu känns kärlek inte värt det.
Om det är nu jag ska ge någon slags självbejakande förklaring där jag ljuger och säger att vi kom överens om att göra slut, ja då kommer ni blir besvikna nu. Jag blev dumpad i måndags. Jag gav honom allt, som en oftast gör. Han slutade bry sig om mig. Det är skitjobbig. Jag kommer nog inte uppdatera lika ofta här på ett tag.
Välkomna till juni månad.
Jag och min Dermatillomani
Bild från Pinterest.
 
En natt när jag var på besök hemma i Sverige fann jag mig själv liggandes på rygg i sängen, tårar rullande nerför mina kinder. Jag grät av lättnad - okej, kanske av trötthet också, men jag hade precis googlat ett problem jag haft så länge jag kan minnas, och fått svar. Den här spontana googlesökningen mitt i natten fick en lampa att tändas i huvudet på mig och det var en otrolig lättnad att få reda på att det inte bara är jag som är knäpp.
Sedan någon gång i min tidiga tonår så har jag klämt och rivit på porerna på mina armar, ben, i mitt ansikte. Det har blivit lite bättre; jag lyckades på något vis sluta förstöra huden på mina lår så intensivt. Men jag kan fortfarande bli fast i badrummet i en timme utan att märka att tiden går, för jag kan helt enkelt inte slita mig från att försöka riva bort vad jag ser som orenheter på min kropp, vilket egentligen bara är inbillning ända tills jag då river upp och skapar riktiga sår. Det är som att tiden stannar, inga tankar far genom huvudet, allt är lugnt. Och när jag vaknar till så står jag plötsligt där med röda, svidande, pulserande armar och svär åt mig själv för att jag har gjort så här igen. Ibland har jag haft en period då jag vägrat tända badrumslampan i ett försök att inte titta på min hud, men varje gång jag tror att jag har lyckats sluta så tänder jag lampan och så är jag där och river igen. Jag gillar inte att ha på mig något med korta ärmar, jag gillar inte att visa mina armar även när dom inte ser så illa ut; som tonåring brukade jag gå med långärmade hoodies mitt i stekheta sommaren. Ibland har jag även svårt att låta bli att dra loss alla mina torra nagelband, trots att det börjar blöda.
Det kallas Dermatillomani och är ett slags tvångssyndrom (ICD, Impulse Control Disorder) och räknas som ett självskadebeteende. Att lida av Dermatillomani kan bero på stress, ångest, trauma eller en rad andra anledningar. Det är vanligare än jag hade trott och just den insikten var nog en stor del av det som gjorde att jag kände mig lättad, samt att jag fick en förklaring till varför jag har hållit på så här. För mig brukar det bli värre om jag är väldigt stressad vilket också ger mig ganska mycket ångest, så naturligtvis brukar det bli enklare att låt bli min hud när jag mår bättre generellt.
Jag är ingen expert och jag vet hur dumt det är att självdiagnostisera sig med hjälp av internet, men det är så mycket som stämmer för mig. Jag har inga snabba lösningar för hur en blir fri från detta beteende; om du känner igen dig i det här och det är väldigt illa så kan du gå och prata med en psykolog. Jag har ett tips dock; ifall du finner dig i en situation där du har rivit upp din hud igen och det bultar och är varmt och det kanske blöder, använd då en kräm för sår. Smörj in dig överallt där du har rivit och låt det vara. Jag använde en kräm som min mamma hade hemma som heter Xylocain, men Idomin eller något liknande skulle nog också fungera bra för att hjälpa huden läka.