Emma

Ta hänsyn till kvinnors oro och hjälp fler att cancertesta sig
Den här texten inspirerade mig att skriva det här blogginlägget. Och om du bara läser en del av den här långa texten så hoppas jag att du läser paragraferna i slutet av inlägget.
Jag har haft män mellan mina ben mot min vilja många gånger. Några gånger har varit värre än andra. Som när jag var 14, inte sexuellt aktiv och en killkompis berättade för mig att han använt min kropp för att runka av sig själv medans jag sov. Som när jag - som jag redan berättat i mitt personliga inlägg on MeToo - vaknade av att en killkompis hade sitt könsorgan inuti mig. Som när min expojkvän hade sex med min kropp på fyllan en kväll, ute på gatan, upptryckt mot ett staket, trots att jag grät och var rädd och ville gå hem. Tjatsexet jag har utstått är längre ner på skalan, men dessa utnyttjanden av kvinnors kroppar hänger ihop med varandra, oavsett hur litet eller stort övergreppet är; visar hon inte entusiasm, visar hon inte att hon vill, då utnyttjar du henne.
Kontentan är att jag vet hur det känns att ha en man mellan sina ben när du inte vill. Och med varje ignorerat nej, med varje utnyttjande av din kropp så blir du lätt mer och mer motvillig till att ha en man nära din nakna kropp, eller nära inpå oavsett situation. Detta påverkade min upplevelse med den manliga gynekologen som undersökte mitt underliv.
 
Jag minns när jag var yngre och det hördes skämt till höger och vänster om hur när vuxna kvinnor går till gynekologen så är det en kollektiv, typ oskriven regel att stirra upp i taket och drömma sig bort för att "orka ta sig igenom situationen", som om det bara hörde till att det skulle vara obehagligt. I en bok vi hade hemma fanns det en "kul" liten anekdot om en påhittad kvinna som råkade tvätta sig med en tvättlapp som hade dotterns pysselglitter på sig, innan ett gynbesök. Cue kvinnor som skrattar igenkännande. Det är liknande scenarion när det kommer till de flesta medicinska undersökningar som har med kvinnors reproduktionsorgan att göra; obekvämlighet och smärta hör till, så suck it up. Jag minns inget från mina doktorsbesök när jag var liten, men jag kommer aldrig glömma de två gånger då jag, som ung vuxen, har gått och gjort slumpmässiga tester för könssjukdomar. Det var ingen som sa till mig att gå och jag hade ingen egentlig anledning att göra de här testerna, men kompisar sa att det var något en bara borde göra ibland, så jag rykte på axlarna och gjorde det.
Första gången jag testade mig var så himla enkelt och privat. Jag gick till sjukhuset i min hemstad i Sverige. En kvinnlig barnmorska tog emot mig, gav mig ett testkit, jag gick på toa, följde instruktionerna och det var det. Jag hade varit så himla nervös; jag hade inte väntat mig att få ta testet själv, ensam. Tyvärr tog det väldigt lång tid efter det, så innan jag kunde gå tillbaka till sjukhuset och få svar, så hade jag redan åkt tillbaka till London. Av säkerhetsskäl - som jag förstår, uppskattar och respekterar - så lämnar dom inte ut provsvar över email.
Det satte sig lite på hjärnan att jag behövde veta att allt var okej med min kropp - trots att inget antydde att min kropp inte var okej -, så efter en tid gick jag till ett sjukhus i London för första gången, för att ta ett nytt test. Jag bokade tid och kände mig lugn som en filbunke, för jag trodde att proceduren skulle vara lika enkel och privat som det hade varit första gången, när jag hade varit i Sverige. Men så blev det inte.
Jag visades in i ett rum där det satt en man och en kvinna, båda läkare, antagningsvis. De ställde lite frågor och jag svarade att allt var okej med mig, jag hade bara inte testat mig för könssjukdomar förut och jag hade hört att en bör göra det ibland, bara för att, liksom. Efter att vi suttit där en stund och de hade fyllt i något papper, så bad den manliga läkaren mig att följa med in till ett annat rum. Jag tänkte att dom kanske bara var lite mer noggranna än på ungdomsmottagningen i Sverige. I det nya rummet fanns en pappersklädd brits med ett pappersdraperi runt. Han sa åt mig att klä av mig nertill. Jag fattade inte varför jag behövde en bokstavligen fysisk undersökning; det hade ju varit så lätt och privat att göra testet när jag var i Sverige. Jag ifrågasatte inte heller, för som dom flesta säkert skulle hålla med om, så litade jag på läkarens omdömme. Så jag rusade in bakom pappersdraperiet och klädde obekvämt av mig byxor och trosor. Jag tror att han hade gått ut ur rummet under tiden.
Efter att jag klätt av mig så kom läkaren tillbaka med en ung tjej i sköterskekläder. Han frågade om det var okej att hon såg på. Jag nickade, för vad skulle jag säga? Nej? Jag var mest lättad att en annan kvinna fanns där så att jag slapp vara ensam med honom. Jag ombads lägga mig på britsen. Mina bara ben lades upp på två ställningar så att jag tvingades spreta. Sedan förde läkaren in ett avlångt plastinstrument i mig, öppnade instrumentet och öppnade därmed upp mig. Han förklarade för den unga sköterskan vad som var vad där inne och förde sedan in sina fingrar. Sedan kommenterade han att jag var rakad, något som jag inte förstår vad det hade med undersökningen att göra. Jag var redan tillräckligt obekväm och behövde inte alls något menlöst småprat eller några onödiga kommentarer om utseendet av mitt underliv. Jag ville inte höra det.
Om jag minns rätt så drog han en lång bomullspinne i mig och sedan var det klart. Jag hade tagit prov med en bomullspinne inne på toaletten i ensamhet och känt mig säker, när jag hade gjort testet i Sverige. Denna gången hade jag inte ens blivit förvarnad om att en man skulle titta mig mellan benen och känna inuti mig. Jag hade inte fått förklarat för mig varför det var nödvändigt. Jag var 21 år och det var första gången jag varit på en sån undersökning. Det handlar inte om att jag skäms, oavsett vad artiklar som denna och denna säger; det handlar om att det känns som en invasion. Jag vill inte ha någon främmande man i mitt underliv. Det känns pinsamt att erkänna att detta var jobbigt för mig, när jag har kompisar som sagt att det inte är en stor grej och främlingar online säger åt mig att sluta vara så löjlig. Om jag hade fått veta att någon skulle utföra detta testet på mig på detta sättet, då hade jag bett om en kvinnlig läkare, ett faktum som kan vara bra att kolla upp med patienten innan. Jag försöker inte vinkla detta till att låta hemskt, jag vill bara återberätta vad jag upplevde och kände, och jag är medveten om att mina känslor kanske lyser igenom.
Jag förstår nu, efter samtal med vänner och Googlesökningar, att det var en jättebra och viktig undersökning att göra - men ingen hade sagt något till mig innan, jag hade inte fått någon som helst info. Jag är ledsen att säga att jag hoppas att jag aldrig kommer behöva göra det igen, ledsen för att kvinnors reproduktionsorgan inte borde vara tabu att prata om eller oviktiga att undersöka för livshotande sjukdommar. Vi borde göra allt för att lära oss mer, för att forskningen ska gå framåt, för att rädda fler kvinnors liv. Vi borde också skapa en instans eller vägledning av något slag som uppmuntrar och hjälper fler kvinnor att testa sig regelbundet, något som skulle kunna ske genom att ta hänsyn till kvinnors rädslor och triggers.
Det jag fick var ett "smear test" för att upptäcka möjliga cancerceller. År 2016 rapporterade Cancerfonden att 60.000 svenskar fick ett cancerbesked - dock inte specifikt livmoderhalscancer - och minst 1 av 3 kommer bli sjuk i någon form av cancer någon gång under sitt liv. 22.000 svenskar dör varje år i denna fruktansvärda sjukdom. Men mer är 70% överlever idag, jämfört med 30% för några år sedan. Jag vill verkligen betona hur VIKTIGT detta testet är, alla cancertester, om det så bara räddar en enda kvinna, en enda människa, från cancer. Det är helt normalt och bra med undersökningar som denna. Om du känner igen dig i min historia och min ångest så vill jag att du ska veta att du inte är ensam och du behöver inte gå till sjukvårdsmottagningen ensam. Dina nära och kära behöver dig vid liv.
Tyvärr är det inte ovanligt att kvinnor känner denna oro och ångest inför såna här tester. Missförstå mig inte; jag vill inte att kvinnors oro ska användas för att avskräcka någon från att gå och testa sig, men inte heller kan vi tysta denna oro. Oron måste användas för att förändra hur vi hanterar kvinnliga patienter inom vården, speciellt i gynstolen - ännu hellre innan kvinnan sätter sig i gynstolen. Oro bör mötas med förståelse och vänlighet och en vilja att förbättra situationen. Att vända sig emot dom som känner oro gör inget annat än att vidga gapet mellan oss.
Min första jul helt ensam
Julen var alltid en stor grej när jag var liten. Jag minns inte så mycket från våra jular hemma eller hos farmor och farfar, men jag minns senare jular; min farbrors blå radhus, altanen som vred sig kring husknuten utanför köket, den lilla kaminen som alltid förvandlade vardagsrummet till en knastrande julig bastu, den stora svartvita bilden på mina kusiner över soffan, hur några av oss smög upp och tittade på Kalle Ankas Jul i den lilla vrån precis ovanför trappen. Jag minns mormors stora, gula lanthus och den kolsvarta stjärnhimlen som lyste upp snön, hur jag kunde känna den bekanta lukten från ladugården, kylan i min hals när jag andades in, katterna på stentrappen, livet och stöket så fort vi klev innanför dörren, den alltid lika enorma granen i gula rummet - som var lite likt vårat "finrum" hemma, där vi bara åt vid födelsedagar och högtider, ett rum som jag en gång trodde alla hus hade. Jag minns högen med julklappar som täckte precis hela golvet förutom de utspridda sittplatserna i form av en antik soffa och några stolar från andra rum, och jag minns att vi varje år försökte lista ut vilken granne som var utklädd till tomte, vilket var kul ända tills året då jag tog på mig skägget och min kusin pekade ut mig direkt.
Bifogar bild på min lilla, gamla julgran som mamma tog med åt mig när hon hälsade på, och som lyste ända fram till jul innan dom gamla lamporna exploderade och gav upp.
På julaftons morgon 2012 vaknade jag av att mamma grät. Jag har ingen aning varför men jag visste omedelbart att det handlade om morfar. Det kunde ha handlat om vad som helst, men min första instinkt sa att något hade hänt morfar. Så när mamma kom in till mig och berättade att han hade blivit hemskickad från sjukhuset, fallit i badrummet och slutligen gått bort, var det som någon slags övernaturlig bekräftelse. Jag minns hur vi åkte in till visningsrummet på sjukhuset i grannstaden. Jag minns hur mormor strök hans kind där han låg, och hon grät och sa "du är så kall".
2013 gick min pappa bort i cancer. Jag har skrivit om det förut, bitvis. Det var väldigt plötsligt. Jag minns att sköterskan inte ville ge honom mer morfin för att det "bara skulle förlänga det oundvikliga". Jag minns att mamma ropade på mig den natten; jag stod i det kala sjukhusbadrummet och tvättade ansiktet och jag fick för mig att om jag inte gick ut än - nej, inte riktigt än - då skulle han inte kunna gå. Jag minns att jag fick ett glashjärta av begravningsbyrån när allt var över, som om jag hade sagt hejdå till honom i utbyte mot en simpel prydnadssak.
2014 gick min farmor bort. Det var tre dagar efter min student. Hon hade inte känt igen någon av oss på flera år. Det hade känts jobbigt att se henne så förvirrad och nästan rädd vid varje besök. Hon var så fin. Två små damer kramade mig på begravningen och sa "Du måste vara Emma. Kerstin pratade alltid om dig." Jag kommer aldrig glömma det. Efter att farmor var borta slutade jag gradvis höra från pappas sida av familjen. Nu pratar vi inte alls.
2016 var det mormors tur. Jag var mitt uppe i att leta lägenhet med en kompis här i London när mamma hörde av sig och bad mig flyga hem. Jag tror bara jag var hemma en dag och sedan satt vi bredvid mormor en hel natt på samma äldreboende där jag sommarjobbat året innan. Vi åkte hem en timma på morgonen och kom tillbaka. Sedan var hon borta. Redan innan hon gick bort började det bråkas om arv. Jag tänker inte sticka under stolen med att min ena kusins mamma pratade högt, vid mormors dödsbädd, som om min mamma inte var där, om hur dom skulle fira att dom "vunnit" över min mamma. Jag bryr mig inte om vem som läser detta; det är sant och jag önskar att jag hade rutit ifrån mot henne där och då.
Mamma och Signe videoringde mig ett par gånger igår. Kändes fint.
De senaste åren fick jag vänja mig vid att det bara är jag och mamma nu för tiden, vilket är fint det med; nu känner jag att jag inte skulle vilja ha det på något annat vis, under rådande omständigheter. Men i år var inte ens vi två tillsammans på jul, tack vare konsumtionshetsen. Jag ska gå upp klockan 4 på onsdag morgon för att jobba, allt för att klädföretaget jag jobbar för ska kunna tjäna extra på människors hjärntvättade och besatta spenderande. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät en skvätt för mig själv igår. Jag hade sådan ångest över att vara ensam och det tokiga är att jag trodde jag hade kommit över det redan; jag trodde att vetskapen om att jag skulle vara ensam hade sjunkit in för flera veckor sedan. Men där kom ensamheten och självömkan ändå, som ett osignerat julkort i brevinkastet.
Men sedan skrollade jag igenom Facebook - som en gör. Jag läste om olyckor ute i världen - som en gör. Barn som fortfarande är separerade från sina föräldrar på den Amerikanska gränsen. Barn som svälter i Yemen. Familjer som fryser i tältstäder, mållöst men hoppfullt på flykt från krig och diktaturer. Jag läste om andra svenskar i Storbritannien som av en eller annan anledning också satt ensamma och mådde dåligt, precis som jag. Jag läste att det är fler än 12.000 hemlösa människor i London. Det är drygt 33.000 hemlösa människor i Sverige - 718 av dom hemlösa i Stockholm är barn. (👈👈👈Klicka på länken för att komma till Instagram-profilen för Omtanke Stockholm som samlar in pengar till hemlösa.) Det finns så mycket vi skulle kunna göra för människor som inget har, istället för att köpa julklappar och reaprylar vi inte behöver, till människor som redan har mer än dom har utrymme för.
Jag flyger hem till min mamma på fredag. Jag har min familj och mitt hem, men det finns så många som inte har något av det. Tänk gärna på dem och vad du kan göra för någon som du vet är ensam. Det får inte bara vara tomma ord. Det är ingen mening att komma med blommor och gråta över någon när det redan är försent. Vi behöver inte mer prylar och mer ångest från över-hypade, perfekta Instagram-bilder på perfekta julgranar. Vi behöver hjälpa dem som inte har något eller någon.
Tankar från en nattuggla
Bild från Pinterest.
02:51am.
Vissa skriver om sina drömmar, andra skriver om sin sömn - eller brist på, som i mitt fall. Jag har varit dålig på att somna i god tid sedan någon gång i min tidiga tonår, har jag för mig. Jag är vaken och vaken och vaken, ibland tills klockan närmar sig morgon och jag hör fåglarna kvittra utanför fönstret och mina ögon svider så illa att jag är rädd att dom ska ploppa ut om jag inte blundar. Frågan är ju varför. Varför är jag så här? När jag faktiskt försöker, när jag släcker lampan och kurar ihop mig bekvämt under täcket och tvingar mig själv att vänta in sömnen, då brukar jag plötsligt störas av mina tankar. Antingen får jag en idé till en låt som jag bara måste skriva ner, eller så spelas gamla filmer upp innanför ögonlocken, filmer där karaktärerna är människor jag älskat och förlorat och det slutar med att jag gråter mig själv till sömns. Det är dom två alternativen jag har när jag försöker somna med flit på kvällarna. Eller så håller jag mig vaken och somnar först när jag är så trött att jag i stort sett däckar utan att jag ens märker det, och därmed undviker hela tvinga-mig-själv-att-somna grejen med alla tankar och idéer. Någon av er som vet hur jag kan råda bot på detta till synes obrytbara mönstret? Någon av er som är likadan?