Emma

50årsfest och möte med vilda djur
Festen i lördags var trevlig. Vi lyckades pricka in den enda regniga dagen denna sommaren, men men. Gräset uppskattade nog väderomslagningen i alla fall.
Vovven Vidar var bäst klädd av alla på festen, med fluga och halvkavaj.
Denna utsikten var underbar att gå och kicka på. Trots vinden såg ängarna och skogen ut som en stillsam tavla.
När gräset är gult och uttorkat får färgen komma från annat håll.
Här har vi några av festprissarna, med födelsedagsbarnet Catharina i mitten och min mamma till höger.
Kan fortfarande inte sluta tänka på hur god maten var.
Mamma busade lite med den yngsta gästen Bill som körde rally runt hela trädgården och som...
...plockade blommor åt Catharina.
Skål!
Vi hade letat fram mina gamla utklädningskläder för att klä Catharina.
Det hölls spel och tävlingar.
Det öppnades paket.
Det regnade en stor del av kvällen.
Nästa dag vaknade jag och mamma på våran stora luftmadrass i lekstugan.
Där i lilla huset till vänster sov vi som två stockar.
Underbar vy att vakna till.
Vi badade senare på kvällen och fick besök av familjen and som krävde godsaker.
Prestationsångest
Det gick inte. Jag kunde inte spela på mammas kompis femtioårskalas. Stressen tog över kvällen innan och jag började gråta inför mamma - något jag vanligtvis försöker undvika att göra. Jag har inte haft tid att fixa varken låtar eller se till så att utrustningen är komplett och fungerar, och jag är så trött på att vara en medelmåttig trubadur. Mamma skickade ett sms och förklarade för födelsedagsbarnet att jag inte kunde göra det. Jag kände mig omedelbart lättad men ångesten var kvar; jag känner mig så fruktansvärt kass när jag inte ens klarar av den enda grejen som det är meningen att jag ska vara bra på. Och jag inbillar mig att folk tror att jag inte gillar att spela musik, för varför skulle jag annars säga nej till ett (obetalt) gig? (Nej, jag ska inte gå in på hur musiker förväntas göra sitt jobb gratis och glatt - det är ett samtalsämne för en annan dag.) Jag älskar att spela musik och syssla med musik, men jag mår dåligt i mig själv då och då. Jag får panik ibland, ångest ännu oftare. Jag avskyr att känna att jag sviker folk - och det känns som att jag sviker folk varje gång jag av en eller annan anledning måste säga nej till någon. Jag frågade till och med mamma ifall jag verkligen fick komma på kalaset trots att jag inte orkar spela. Så här i efterhand förstår jag ju att hon tyckte det var en helt absurd fråga, men det är sånt min hjärna säger till mig.
Första doppet i år och en udda kapsylöppnare 🍆
Idag känns som en administrativ dag; mamma gör ärenden medans jag försöker få bukt på mitt PA-system till kalaset imorgon där det är tänkt att jag ska spela... Fast jag saknar både högtalarstativ, högtalarkabel, mikrofonstativ och inbyggd mic i pappas gamla gitarr - den enda gitarren jag har till mitt förfogande just nu. Min backup plan blir att tvinga gästerna att sjunga karaoke genom högtalarna istället, förhoppningsvis smått berusade så att dom inte gnäller haha.
Mamma har försökt få bukt på alla hennes blommor, trots den torra marken som tydligt suktar efter regn.
Åter igen har jag den där känslan av att jag kommit hem till ett annat liv; som om London bara var en dröm och att jag egentligen aldrig flyttade från Sverige. Någon annan som också känner så när dom kommer tillbaka till ett välbekant ställe? Vet inte om jag gillar den känslan - den känns lite för fängslande, som om jag inte är en vuxen människa kapabel att bo någon annanstans än i samma lilla stad där jag bott hela mitt liv.
Igår tog mamma och jag bilen...
...först till återvinningsstationen med lite skräp...
...och sedan vidare till Västeräng där vi båda två badade minst fem gånger. Jag har aldrig varit med om att vattnet har varit så skönt och varmt i Sverige förut. Lycka för två badkrukor som oss, men en kan ju inte heller bli annat än orolig för planetens välmående.
Vi solade en stund, mamma och jag...
...och fick sedan påökning i form av några av mammas vänner.
Vi stannade tills solen började gå ner och det blev lite kyligare i luften. Matade en ensam and och läste en bok.
På kvällen begav jag mig till Linnéas barndomshem för en drink och lite prat. Vi stötte på varandra på badplatsen samma dag, otroligt nog. Jag har inte varit på Västeräng på flera år, så det var verkligen en slump att vi sågs där samma dag som jag kom från London.
Den blå, blommiga grejen på bilden är förresten en kapsylöppnare - så ni inte blir helt förskräckta haha.
Och den här bilden tyckte vi passade att lägga upp på Instagram, så why not även här på bloggen. Jag döpde bilden "Dick Pics And Childhood Chicks". Instagram har inte sagt något om den än i alla fall. Så blå träkukar går tydligen bra, men fy skäms på dig om du är en kvinna som råkar visa sina bröstvårtor!
Promenerade hem vid tvåtiden. Tack för outfiten förresten, Asos. Älskar dom här byxorna alltså.