Emma

Att dejta när du har ångest
Disclaimer; jag har inte blivit diagnostiserad med depression av en läkare, men jag känner inom mig att nåt inte är helt bra. Ett av mina nyårslöften till mig själv var att börja prata med någon regelbundet, men jag har skjutit upp det i tio månader nu. Kan säkert skjuta upp det lite till. Typiskt mig.
Jag laddade ner Tinder igen. Jättefånigt, jag vet, men jag gillar att ha en lista över personer som tycker att jag ser bra ut. Det är en ytlig liten confidence boost. Och inte är det väl heller en toppenidé att börja prata med nya människor när du fortfarande inte kommit över din förra. Men efter att ha varit singel i fyra-fem månader, efter att i samma veva fått reda på att mitt ex redan träffat någon ny, efter några drinkar med Josefin, tyckte jag tydligen att Tinder var en bra idé. Jag letar inte efter någon, jag är inte ens säker på om jag orkar börja om med någon ny, lära dem vad jag gillar och inte gillar, öppna upp mig själv igen. Föreställ dig att du är en konstnär som jobbat på en enorm tavla, typ Michaelangelo's innertak i Sixstinska kapellet, och när du är klar får du veta att någon målat över allt ditt arbete eller att det förstörts på ett eller annat sätt och nu måste du börja om. Jag vet inte om det är en bra jämförelse, men det är lite så det känns.
Som alltid måste en ju rensa igenom alla creeps på Tinder som letar efter någon att medverka i deras sexuella fantasier, innan en hittar någon som verkar lika uttråkad som en är själv och som det går att ha ett underhållande samtal med. Jag matchade med en kille för någon månad sedan. Snygg, rolig, lätt att prata med. Vet inte om jag nämnt det men han bjöd ut mig på dejt, som han ställde in samma dag. Allteftersom började jag lägga märke till att jag nervös-skrev till honom; jag ville så gärna att han skulle gilla mig att jag skrev tre-fyra meddelanden på rad utan att vänta på att han skulle svara. Han började svara mer och mer sällan. Nu har jag inte hört från honom på nästan en vecka. Jag har kommit på mig själv med att undra om jag sagt något fel, om jag varit för , om mina instagram-selfies inte är tillräckligt bra... Fåniga tankar som saboterar för mig själv är alltid ett faktum när någon tycks tappa intresset för mig; jag anstränger mig mer och mer och skyller sedan allt på mig själv när det slutar illa. Det är ett ganska vanligt mönster för hur det går när jag försöker lära känna någon ny.
Jag hittade den här videon på Youtube. Det finns flera avsnitt, men just denna kändes så träffande för mig.
Kommentarer under videon som jag relaterar till:
"This is me except the guy doesn’t end up texting half a dozen times afterwards. In fact, he doesn’t follow up with me at all. I don’t text him for fear of experiencing the ultimate rejection: being ghosted. I’m depressed because of my circumstances. Because no matter how much I think I hit it off with someone they end up forgetting about me."
"It doesn't matter at all how the date really went, as soon as depression kicks in you'll find a reason to believe it went badly and, what's even more important, it was your fault for not being enough in one way or another. That creates a memory you have to carry to every future date and which will increase the chance of you repeating the process over and over."