Min första riktiga pojkvän var en raggare. Jag vet, jag vet. Men jag kommer ju från Värmland också, och som vi känner till så får ju tjejer lära sig att gilla allting som killar gillar, i hopp om att välsignas med killarnas godkännande, vilket är precis det jag vill prata lite om nu. Så, han var raggare och bara för att jag fick för mig att jag gillade honom så blev jag plötsligt helt besatt av allt vad rockabilly hette; klänningar, frisyrer, musiken. Jag var 17 och trodde att det var den jag var, men utan honom i bilden så hade jag sannorlikt aldrig blivit så insyltad i hela den kulturen, raggarkulturen.
Jag blev kallad galen när jag var 17 år gammal och infann mig utanför lägenhetsdörren där min dåvarande pojkvän var otrogen mot mig med sitt ex. Jag tyckte att jag hade rätt att prata med honom och få höra honom dumpa mig öga mot öga - han gjorde det via sms och jag tyckte jag förtjänade mer än så. Men då var det jag som var galen.
Härom dagen träffade jag en kille som jag matchat med på Tinder. Han var ju söt och så, men plötsligt gjorde jag den där grejen igen. Han var kock och lagade middag åt oss och plötsligt kom jag på mig själv med att fråga om han hade någon FAVORITSVAMP. (Förresten så svarade han ja, om ni undrar.) Och vi kollade på bageritävlingen "Nailed It" på Netflix, vilket jag aldrig skulle gjort ensam för jag är ju egentligen inte speciellt intresserad av bakning; jag kan inte ens baka bullar för jag hatar tanken på att få deg under naglarna (??) Men jag skrattade och frågade matlagningsfrågor för att det är inbyggt i mig att vara så tilltalande som möjligt, vilket gör det ganska omöjligt för mig att veta om jag faktiskt gillar någon på riktigt eller om det bara är den här sjuka mekanismen som kickar igång.
Jag har ofta gjort det till mitt ansvar att vara käck och talför när ett samtal med en man blivit stelt, trots att han ansträngt sig cirka 0% för att tillföra något till samtalet. Jag har gjort det till mitt ansvar att klura ut både problemet och lösningen när en relation med en man har börjat stagnera, trots att han ansträngt sig 0% för att tillföra något till vår relation. Precis som min mamma så anstränger jag mig mer när jag märker att mannen börjar ge upp och bli likgiltig. Dessa försök till att hålla samman relationer och tillställningar och kontakter leder ofta kvinnor till att bli kallade galna eller besatta, som om våran önskan att få saker att fungera betyder allt när mannen är med på det och sedan plötsligt ingenting när mannen har tappat intresset. Utan detta kvinnliga känsloarbete skulle många fler relationer dö ut fortare.
Frågan blir ju då; vems ansvar är det? Är det kvinnors fel att vi blir så inställsamma, eller - vilket jag tycker är mer sannorlikt - är det våran uppfostran som formar oss till följeslagare, statister, andraklassens människor, vackra saker för män att beskåda i männens värld, av män, för män? Och ännu mer relevant är väl frågan; varför fortsätter kvinnor anstränga sig till döds för att försöka bibehålla relationer med män?
0 kommentar(er)
