Jag såg filmen Bohemian Rhapsody på bio, om Freddie Mercury och om bandet Queens början och resa.
I hopp om att ni hellre går och ser filmen själva, för det tycker jag den är värd, så ska jag inte dra hela storyn för er här. Det går inte att spoila slutet eftersom vi alla - antar jag - vet hur det slutade för Freddie Mercury. Jag gissar att detta vetande gjorde mig mindre känslosam när jag såg filmen; jag hade hört om vänner som gråtit under dom sista scenerna med Live Aid-konserten, men jag grät inte. Jag älskade skådespelartalangen från alla inblandade, jag älskade kvalitén på allt från det visuella till dom roliga samtalen mellan karaktärerna. Det märktes att filmskaparna ville återskapa kända scener i detalj.
Det första jag reagerade på när filmen drog igång var texten som påvisade att filmen är godkänd för tittare från 12 års ålder. Mycket utav Freddie Mercurys liv var ju inte precis en barnvänlig historia - ångesten, drogerna, homoklubbarna. Att redan innan filmen ens kommit igång få veta att hans historia har gjorts familjevänlig och därmed nedtonad kändes som att sopa något - eller någon - under mattan. Det är ett vanligt knep när Hollywood gör storfilmer av HBTQ-personers liv, för den heterosexuella mainstream-världen vill inte se HBTQ-personer på samma sätt som dom ser heterosexuella; dom vill inte se HBTQ-personer som någon dom kan förknippa sig själva med. Självklart har Bohemian Rhapsody scener där Rami Malek (som spelar Freddie Mercury) går mellan lättklädda män på en klubb och även kysser en man. Men scenerna med tydlig representation är korta, som om dom endast klippts in för att det inte ska bli allt för uppenbart att dom dumpat mycket i papperskorgen, som om dom vill kunna säga "här är er representation, räcker det inte?"
I samma andetag får dom Mercurys sexualitet att framstå som något syndigt och skadligt; när hans fru Mary, i filmen, säger att hon tror Freddie är homosexuell så tycks allting börja spåra ur. Han festar mer och mer, letar efter hook-ups på gaybarer, stänger ute alla förutom Paul Prenter som tycks uppmuntra Freddie's drogberoende och festande, som en skurk med snirklig mustach från en gammal svartvit film. Hans sexualitet framställs som något fult i kontrast till hans tidigare liv med Mary. Med andra ord märks det vem som har haft störst inflytande över filmen - de andra tre bandmedlemmarna framstår som ordentliga vuxna män som aldrig festade eller använde droger, utan bara infann sig för att ge Freddie ett varningens ord innan dom gick hem till sina fruar och familjer. Detta stämmer inte överens med verkligheten. Även journalisten och författaren Lesley-Ann Jones, som intervjuade och reste med Queen på 80-talet, säger att filmen är en ytlig berättelse som utelämnar mycket av Freddie Mercurys djup och liv.
För att inte göra detta inlägget fem mil långt så kan jag istället rekommendera den här artikeln för en mer ingående analys om filmen och om dom "familjevänliga" versionerna av HBTQ-historier.
Trots allt tycker jag om filmen, jag tycker den är värd att se, om ändå bara för att den är vacker och för att Queens musik är så tidlöst fantastisk.
0 kommentar(er)
