När jag var yngre, typ i gymnasieålder, så hade jag lite problem med min självkänsla - det har inte riktigt gått över än, men jag jobbar på det. Mina föräldrar gav mig då några av Mia Törnbloms böcker och sa till mig att det inte hjälper att fly från problemen och smärtan när den bor inom en. Något jag kom att tänka på, som jag har för mig stod med i någon av dom där böckerna, är tacksamhet. Det kändes lite fånigt när jag var tonåring, att tacka... ja, vem då? Av någon anledning tänkte jag att det var som att be till "gud" och det ville jag inte - det vill jag fortfarande inte då jag inte tror på något vad religion heter. Men jag har förstått att det är människorna i mitt liv jag ska tacka, dom jag älskar och som älskat mig. Så det vill jag göra idag. Ibland är det så enkelt att låta sig dras ner i djupet och förblindas av hur ont det gör att sakna och att frukta alla möjliga hjärnspöken. Jag tror det kan ge en inre ro, att tacka för kärleken och värmen och att på så vis påminna mig själv om att det ju faktiskt finns kärlek och värme i mitt liv.
Jag är tacksam för min familj. Jag är tacksam för mina mor- och farföräldrar som tyvärr är borta allihop nu, för deras kärlek och för hur dom var det metaforiska limmet som höll ihop släkten. Jag hade nog den bästa och finaste barndomen någon skulle kunna önska sig.
Jag är tacksam för att jag hade en så fin och förstående och talangfull pappa; jag är tacksam för hans humor som alltid fanns där, ända in i slutet när cancern tog honom.
Jag är tacksam för min mamma, för hur hon alltid funnits där och gjort allt hon kunnat; jag är tacksam för hur stark hon varit och fortfarande är och för att hon nu när jag är äldre också lär mig att vara stark, oavsett om hon förstår det eller ej.
Jag är tacksam för min dreverhund Victor som jag saknar varje dag och som jag ångrar att jag inte slogs för när han togs ifrån oss; trots hans ångest och hans utbrott så ville jag inte bli av med honom. Men jag visste inte. Hoppas varje dag att hans nuvarande ägare tar bra hand om honom, lindrar hans artros och inte driver honom för hårt i jaktspåren i skogen.
Jag är tacksam för mina katter; Måns som jag fick ha i 17 år innan han blev sjuk och gick bort, och Signe som är lite sur på mig varje gång jag kommer hem, för att jag har varit borta så länge, men som genast ändå sover i sängen hos mig varje natt när jag är hemma. Jag saknar Måns varje dag och jag är tacksam för att Signe aldrig riktigt låter en vara ifred; dom ville båda alltid sitta i ens knä och mysa, vilket ofta kan vara en stor tröst. Dom är familjemedlemmar för mig. Trots det våldsamma bråket på ena bilden så lovar jag att dom tyckte om varandra, mina bebisar; Signe är bara en typisk tonåring som tyckte gamla Måns var jobbig när han försökte tvätta henne på huvudet.
Jag är tacksam för Charlie, för att han älskar mig, för att han förstår mig så ofta och så väl han kan, för att han inspirerar mig att bli en bättre version av mig själv.
0 kommentar(er)
