Emma

Julen var alltid en stor grej när jag var liten. Jag minns inte så mycket från våra jular hemma eller hos farmor och farfar, men jag minns senare jular; min farbrors blå radhus, altanen som vred sig kring husknuten utanför köket, den lilla kaminen som alltid förvandlade vardagsrummet till en knastrande julig bastu, den stora svartvita bilden på mina kusiner över soffan, hur några av oss smög upp och tittade på Kalle Ankas Jul i den lilla vrån precis ovanför trappen. Jag minns mormors stora, gula lanthus och den kolsvarta stjärnhimlen som lyste upp snön, hur jag kunde känna den bekanta lukten från ladugården, kylan i min hals när jag andades in, katterna på stentrappen, livet och stöket så fort vi klev innanför dörren, den alltid lika enorma granen i gula rummet - som var lite likt vårat "finrum" hemma, där vi bara åt vid födelsedagar och högtider, ett rum som jag en gång trodde alla hus hade. Jag minns högen med julklappar som täckte precis hela golvet förutom de utspridda sittplatserna i form av en antik soffa och några stolar från andra rum, och jag minns att vi varje år försökte lista ut vilken granne som var utklädd till tomte, vilket var kul ända tills året då jag tog på mig skägget och min kusin pekade ut mig direkt.

På julaftons morgon 2012 vaknade jag av att mamma grät. Jag har ingen aning varför men jag visste omedelbart att det handlade om morfar. Det kunde ha handlat om vad som helst, men min första instinkt sa att något hade hänt morfar. Så när mamma kom in till mig och berättade att han hade blivit hemskickad från sjukhuset, fallit i badrummet och slutligen gått bort, var det som någon slags övernaturlig bekräftelse. Jag minns hur vi åkte in till visningsrummet på sjukhuset i grannstaden. Jag minns hur mormor strök hans kind där han låg, och hon grät och sa "du är så kall".

2013 gick min pappa bort i cancer. Jag har skrivit om det förut, bitvis. Det var väldigt plötsligt. Jag minns att sköterskan inte ville ge honom mer morfin för att det "bara skulle förlänga det oundvikliga". Jag minns att mamma ropade på mig den natten; jag stod i det kala sjukhusbadrummet och tvättade ansiktet och jag fick för mig att om jag inte gick ut än - nej, inte riktigt än - då skulle han inte kunna gå. Jag minns att jag fick ett glashjärta av begravningsbyrån när allt var över, som om jag hade sagt hejdå till honom i utbyte mot en simpel prydnadssak.

2014 gick min farmor bort. Det var tre dagar efter min student. Hon hade inte känt igen någon av oss på flera år. Det hade känts jobbigt att se henne så förvirrad och nästan rädd vid varje besök. Hon var så fin. Två små damer kramade mig på begravningen och sa "Du måste vara Emma. Kerstin pratade alltid om dig." Jag kommer aldrig glömma det. Efter att farmor var borta slutade jag gradvis höra från pappas sida av familjen. Nu pratar vi inte alls.

2016 var det mormors tur. Jag var mitt uppe i att leta lägenhet med en kompis här i London när mamma hörde av sig och bad mig flyga hem. Jag tror bara jag var hemma en dag och sedan satt vi bredvid mormor en hel natt på samma äldreboende där jag sommarjobbat året innan. Vi åkte hem en timma på morgonen och kom tillbaka. Sedan var hon borta. Redan innan hon gick bort började det bråkas om arv. Jag tänker inte sticka under stolen med att min ena kusins mamma pratade högt, vid mormors dödsbädd, som om min mamma inte var där, om hur dom skulle fira att dom "vunnit" över min mamma. Jag bryr mig inte om vem som läser detta; det är sant och jag önskar att jag hade rutit ifrån mot henne där och då.

De senaste åren fick jag vänja mig vid att det bara är jag och mamma nu för tiden, vilket är fint det med; nu känner jag att jag inte skulle vilja ha det på något annat vis, under rådande omständigheter. Men i år var inte ens vi två tillsammans på jul, tack vare konsumtionshetsen. Jag ska gå upp klockan 4 på onsdag morgon för att jobba, allt för att klädföretaget jag jobbar för ska kunna tjäna extra på människors hjärntvättade och besatta spenderande. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät en skvätt för mig själv igår. Jag hade sådan ångest över att vara ensam och det tokiga är att jag trodde jag hade kommit över det redan; jag trodde att vetskapen om att jag skulle vara ensam hade sjunkit in för flera veckor sedan. Men där kom ensamheten och självömkan ändå, som ett osignerat julkort i brevinkastet.

Men sedan skrollade jag igenom Facebook - som en gör. Jag läste om olyckor ute i världen - som en gör. Barn som fortfarande är separerade från sina föräldrar på den Amerikanska gränsen. Barn som svälter i Yemen. Familjer som fryser i tältstäder, mållöst men hoppfullt på flykt från krig och diktaturer. Jag läste om andra svenskar i Storbritannien som av en eller annan anledning också satt ensamma och mådde dåligt, precis som jag. Jag läste att det är fler än 12.000 hemlösa människor i London. Det är drygt 33.000 hemlösa människor i Sverige - 718 av dom hemlösa i Stockholm är barn. (👈👈👈Klicka på länken för att komma till Instagram-profilen för Omtanke Stockholm som samlar in pengar till hemlösa.) Det finns så mycket vi skulle kunna göra för människor som inget har, istället för att köpa julklappar och reaprylar vi inte behöver, till människor som redan har mer än dom har utrymme för.

Jag flyger hem till min mamma på fredag. Jag har min familj och mitt hem, men det finns så många som inte har något av det. Tänk gärna på dem och vad du kan göra för någon som du vet är ensam. Det får inte bara vara tomma ord. Det är ingen mening att komma med blommor och gråta över någon när det redan är försent. Vi behöver inte mer prylar och mer ångest från över-hypade, perfekta Instagram-bilder på perfekta julgranar. Vi behöver hjälpa dem som inte har något eller någon.