Emma

Här kommer en kort analys av Madame Bovary. Jag har ett vagt minne av att vi läste denna i skolan, men jag är inte säker. Jag kommer i alla fall att fokusera på filmen, men jag planerar att läsa boken vid ett senare tillfälle.

Jag kollade nyligen på filmen "Madame Bovary". Den handlar om en ung fransk kvinna som heter Emma och som gifts bort med en lantläkare, doktor Bovary. Genast kom jag på mig själv med att analysera Emma Bovarys beteende och jag ville se om någon hade skrivit nån intressant analys. De första sidorna av Google var mest bara fulla av "analyser" där Emma Bovary beskrevs som en korkad tjej med huvudet i det blå - vilket är ett sätt att tolka henne, men inte speciellt djupgående. Och jag kom på mig själv med att, medans jag kollade på filmen, tycka illa om Emma Bovary. Jag kom på mig själv med att hålla med de manliga karaktärerna och tycka att hon var korkad som handlade så mycket på kredit att hon hamnade i en skuld hon inte kunde betala tillbaka. Jag kom på mig själv med att tycka hon var elak som snäste åt sin man och stötte bort honom. Jag kom på mig själv med att se männen i Emma Bovarys liv som neutrala aktörer i hennes liv, som om dom inte hade någon skuld eller ansvar i hennes mående och beteende. Jag vill inte tänka så, jag vill inte bara tycka det som filmmakarna har bestämt att jag ska tycka; jag vill se mer än så, jag vill se orsakerna till följden. Jag vill inte skylla på kvinnor för allting, när hela samhället redan skyller på kvinnor för allting. Ja, Emma Bovary var en vuxen kvinna med eget ansvar, men hon tilläts aldrig att växa upp; som vi vet blir kvinnor uppskattade och älskade så länge dom har kvar sin ungdomlighet och ungdomliga skönhet. Rakade ben, slät hud och fläckfria kroppar är i enkla termer ett krav för kärlek i vårat samhälle, i media, i konsten. Vi kräver skönhet och oskyldighet likt ett barns, och vi skyr åldrande. Och under mitten av 1800-talet var patriarkatet ännu starkare än idag, så Emma Bovary visste ingenting om hur hennes liv skulle bli när hon blev bortgift. Hon trodde hon visste, men den kunskapen var inget annat än fantasier från andra kvinnors munnar, från ett patriarkalt samhälle och från männen som tjänade på det. Emma Bovary säger själv i filmen att hon hade ett barns fantasi om hur äktenskap och hennes framtid skulle bli, en normal fantasi som flickor har indoktrinerats med i alla tider för att drillas till att bli bra och fogliga hustrur.

Kvinnors rätt i samhället under denna tidsperioden existerade knappt; de blev aldrig myndiga utan behövde ständigt en förmyndare som först var deras far och sedan deras make. De ansågs heller inte arbetsdugliga, hade ingen rösträtt och fick heller inte förvalta egna pengar eller egendom. Ni kan ju föreställa er hur livegen ni skulle bli och hur frustrerade ni skulle känna er om ni bara satt hemma, utan ett sätt att försörja er på och utan egna pengar att leva av. Att omyndigförklara kvinnor är även ett effektivt sätt att fånga dem i ett äktenskap, kärlekslöst som destruktivt; utan pengar finns det ingen utväg. Likt en sjuk person självmedicinerade Emma Bovary genom dagdrömmar och shopping.

Flera av männen i hennes liv visade henne uppskattning och ömhet som hon inte fick från sin tråkiga make. Dom bad henne att starta hemliga kärleksaffärer med dem, men när hon först nekade dem så flyttade den ena bort och slutade prata med henne - trots att han hade varit hennes närmaste vän - och den andra skyllde på henne och sa att hon lockade och retade honom. Den sistnämnda är ett exempel på hur män påstår att kvinnor besitter den "sexuella makten" bara genom att existera med sina kvinnliga kroppar, när det i själva verket är så att kvinnor inte har någon makt över sin sexualitet eller över männens beteende... Men det ämnet sparar vi till en annan dag! När Emma Bovary slutligen är såpass ensam och frustrerad över sin passiva situation att hon ger efter och startar en affär, så faller hon hårt för passionen och ömheten hon får, och tillslut blir hon kär i känslan av att vara åtrådd. Det är mänskligt. Hon ser en chans att fly sitt liv och leva i kärlek med en man som åtrår henne, men så fort hon ber om ett riktigt förhållande så ses hon som klängig. BEEN THERE, BEEN CALLED THAT, GIIIRL. Hur ofta har inte kvinnor blivit stämplade som jobbiga eller till och med galna när dom krävt något av sin älskare? HELA TIDEN är rätt svar. Vi ses som sexiga och starka när vi har åsikter, men så fort vi har åsikter om eller önskemål av männen som åtrar oss, då är vi plötsligt "för mycket". Emma Bovary blev än en gång ensam, övergiven i sin passivitet, sitt stilla liv och sitt kärlekslösa fängelse. När hon inte ser en väg ut ur de financiella skulderna och ur sin ensamhet så stjäl hon gift från sin makes läkarväska och tar livet av sig.

Jag ursäktar inte hennes otrohet eller hennes egoism - hon hade absolut skuld i sitt beteende. Men vi kan ju föreställa oss hur hennes liv hade sett ut om hon hade levt i modern tid. Hon hade kunnat skilja sig; hon hade inte ens blivit bortgift med en främling till att börja med (inte troligen i alla fall, inte i moderna Frankrike). Hon hade kunnat leva det liv hon velat, med ett eget jobb och egna pengar att spendera. Hon hade kunnat söka kärlek utan att vara fångad i ett kärlekslöst äktenskap. Hon hade inte heller behövt lita på att bli räddad från sitt äktenskap av en annan man; hon hade kunnat rädda sig själv om hon hade levt 2018 istället för 1850. Hennes handlingar är dem av en desperat kvinna, fångad i sina omständigheter utan en väg ut.

Synen dom flesta har på Emma Bovary är i samma kategori som victim blaming. Vi tycker att kvinnan borde ha vetat bättre och betett sig bättre för att undvika att hamna i en sån oönskvärd situation, men om hon hade haft den sociala säkerheten och blivit erkänd som en självständig, myndig människa med rätt till egna medel, då hade hon haft verktygen att enklare kunna påverka sitt eget liv. Istället var hennes liv ständigt i händerna på män.