Jag vet inte hur jag ska börja detta. Jag har skjutit upp den här berättelsen, för att jag varit rädd för vad min familj och vänner ska tycka, för att jag skämts. Men det är inte jag som ska skämmas. Det pratas så mycket om "MeToo-hösten 2017" att det kan tyckas sent för mig att berätta det här nu, men övergrepp är inte något som slutar eller något som bara fick pratas om förra året.
När jag var liten, kanske i dagis- eller lågstadieålder, berättade någon av de andra barnen att mamman till en av våra kompisar hade blivit våldtagen. Jag är ganska säker på att vi inte förstod vad det betydde, men vi trodde att det var något sexuellt, en vuxengrej; jag föreställde mig parken nära mitt hus, natt, en kvinna som frivilligt rullade runt i buskarna med en främmande man. Det är så hemskt hur vi reagerade; det viskades och fnissades om hur den här vuxna kvinnan som vi inte kände var en hora. Någon sa att det var hennes eget fel, att hon hade velat det. Det var som om vi trodde att våldtäkt var samma sak som att sälja sin kropp. Tänk att vara så ung och redan ha en så fruktansvärt förvriden bild av övergrepp och kvinnofridsbrott. Jag mår illa över att vi inte visste bättre, att vår omvärld inte hade lärt oss bättre.
Jag skriver det här för alla tjejer och kvinnor som blir misstrodda och smutskastade och hotade för att dom vågar berätta vad någon har gjort mot dem. Jag skriver detta för att det är socialt acceptabelt att tycka synd om männen som anklagats för våldtäkt, när offren tvingas leva med minnena av att ha fått sin kropp invaderad för resten av sina liv. Jag skriver detta för att kvinnor (tex Cissi Wallin) dras genom rätten för förtal av de "stackars" männen (i det fallet Virtanen) som anklagats för brott mot kvinnor. Jag skriver detta för att tusentals kvinnor mördades under häxjakterna längre tillbaka i vår historia, och nu används ordet "häxjakt" för att skuldbelägga kvinnor som outar sina våldtäktsmän. "Har #MeToo gått för långt?" Har vi gått för långt med att straffa inbrottstjuvar? Ha lite medlidande med de stackars mördarna! Men om du anklagar en man för att ha utnyttjat en kvinna, då jävlar.
Jag blev våldtagen. Det känns konstigt att skriva det. Jag har aldrig ens sagt det till mig själv förut. Det känns mer riktigt att säga att någon hade sex med mig mot min vilja, utan mitt samtycke. Någon använde mig som ett objekt som inte har någon talan... Fast det är ju det som är definitionen av våldtäkt. Som om jag känner att jag behöver ta ett online quiz för att få veta om det verkligen var våldtäkt, som om jag känner att jag behöver höra från någon annan att det var det, som om någon annans tyckande i denna sak skulle ha större värde än mitt eget minne. Jag vet inte varför jag inte vill använda det ordet. För att skydda mig själv tror jag. Om jag använder ordet så blir det för verkligt, att någon gjorde något mot mig som jag inte kunde kontrollera. Mina ord betydde ingenting för honom.
Han var en vän, trodde jag i alla fall. Jag minns vad han heter, jag minns hur han såg ut, jag minns lägenheten där han bodde med sin mamma och kycklingen hon lagade till middag och jag minns att jag litade på honom, jag litade på att han ville mig väl och att han brydde sig om mig som en vän ska göra.
Jag hade precis blivit bedragen av mitt ex för andra gången - bara det bevisar ju hur mycket jag ursäktade killars beteenden back then, men jag var bara 17 och visste inte bättre. Jag hade precis blivit dumpad och jag var ledsen. Jag ville prata med någon som förstod, som kände både mig och mitt vänsterprasslande ex, som kunde ge feedback eller något. Han var en gemensam vän. Nu i efterhand vet jag att det hade varit bättre om jag hade gått hem till vilken annan vän som helst, men jag vägrar klandra mig själv för att jag då inte förstod något som jag förstår nu. Dagen det hände så hade jag klart och tydligt sagt att jag inte ville att något sexuellt skulle hända mellan oss, för att en annan gång så hade samma "vän" stoppat sina fingrar ner i mina jeans och... ja, ni vet. Den gången hade vi varit ute på stan, bland folk, mitt på ljusa dagen. Ja, jag sa ju att jag brukade vara jävligt ursäktande, för att vinna killars "godkännande".
Jag var hemma hos honom. Hans mamma lagade mat åt oss. Vi gick ut en sväng, andades frisk luft. Jag pratade om mitt ex och jag grät. Han svarade som en vän gör när en är ledsen - jag minns inte vad han sa, men jag minns att han betedde sig förstående. Jag pratade hela kvällen, dissikerade, vred och vände på varför mitt ex hade gjort som han gjort (nu vet jag ju att han bara var ett as). Vi kollade på någon kass film på hans pojkrum. Plötsligt hade jag somnat. Jag vaknade av att han låg ovanpå mig, andades sin tonårsandedräkt på mig, med sitt fjuniga ansikte en centimeter ifrån mitt. Han hade dragit ner mina byxor och stoppat in sin skit i mig. Det är lite suddigt efter det - chock, antar jag. På något sätt fick jag honom att sluta, jag fick honom att släppa taget om mig.
Jag har inte tänkt så mycket på det. Jag orkar inte med en till grej att må dåligt över. Jag ville inte berätta för någon och bara få höra att jag överdriver, att jag ska skärpa mig, eller något sånt. Men jag kan se ett mönster som utvecklats de senaste åren. Jag brukade vara rädd att spöken och fiktiva monster gömde sig i mörkret, nu är jag rädd att män gömmer sig i mörkret när jag går hem om kvällarna; de flesta män gör mig obekväm och rädd mest hela tiden faktiskt, även om dom inte gjort något och även om jag känner dem. Senare när jag har varit med någon partner så har det hänt att jag börjat känna paniken och skammen som jag kände när jag blev utnyttjad, och den jag varit med har aldrig förstått - jag har inte förstått heller. Jag undrar om detta är rädslor jag skulle haft även om detta inte hade hänt. Antar att jag aldrig kommer få veta det.
Jag anmälde aldrig att jag blev våldtagen. Vem skulle trott på mig?
Det känns viktigt att berätta, inte bara för min egen skull utan även för alla kvinnor som inte vet om dom vågar berätta. Tillsammans är vi starkare. Det är inte vi som ska skämmas.
Bilderna är på mig när jag var 17.
0 kommentar(er)
