Pappas gröna, "juliga" tröja, som jag nu har haft på mig sedan mamma hittade den på vinden för två dagar sedan.
För varje år som går så krymper min mysiga julkänsla, litegrann som pepparkaksdegen i den där Pettson Och Findus-filmen. Den byts ofrivilligt ut mot en trött likgiltighet; det känns lite som om vi har satt upp granen i fel årstid. Jag vet inte om det är på grund av saknaden till alla familjemedlemmar som gått bort de senaste åren, eller på grund av att julen inte längre är som den var när en var liten, eller kanske för att andras nivå av julentusiasm aldrig riktigt mäter sig med min egen. Eller kanske en kombination av alltihop. Det gör mig jätteledsen att tänka att jag håller på att förlora den där varma lyckokänslan som jag alltid har haft runt den här tiden på året.
Men att ikväll sitta i soffan med en relativt lugn mamma och en mysgalen katt, med nybakade finska rågkakor och Bingolotter och te, gör att det för tillfället känns aningen varmare inombords. Granen är halvklädd, köksgolvet är halvskurat och ungefär hälften av julklapparna är inslagna, men det är okej just nu.
Mamma är så duktig och bakar allt möjligt själv. Jag är så impad varje gång.
Jag har ingen aning vart julstjärnan är.
0 kommentar(er)
