Nu har det varit ett tag sedan jag skrev. I onsdags var jag i lägenheten och tittade för första gången. Gjorde en snabb once over och lämnade resväskan + gitarren bara. Mamma verkade godkänna rummet.
Efter det har vi varit en sväng runt Piccadilly, Soho, Oxford Street. Käkat asiatiskt någon dag och tryckt i oss någon snabb macka från Sainsbury's en annan dag. Träffat på människor som påstått sig vara författare och regissörer som velat hjälpa mig med kontakter. Snabbduschat i hostelduschbås med varm- och kallvatten omväxlande varannan gång. Druckit oräkneliga koppar te och nästan tänt eld på en knappt fungerande brödrost. Varit på enrolment på skolan och nervöspratat dålig engelska med nya klasskamrater. Svettats på tåg och klurat ut hur kartorna läses för bästa resultat. Appropå. Hur många timmar av sitt liv spenderar en Londonbo på kollektivtrafik?
I förmiddags checkade vi ut från vårat hostel i Hammersmith och kånkade väskor mot tunnelbanan. Piccadilly line raka vägen till Heathrow terminal två. Tåget stod stilla i säkert tjugo minuter på terminal fyra med sega, nyligen influgna passagerare som gick in och ut ur våran vagn för att hitta bästa plats. Tillslut sa en röst "please steer clear of the doors" och vagnens dörrar stängdes. Vi swooshade iväg och hoppade snabbt av på nästa plattform, tog hissen upp, sprang genom korridorer, tog en till hiss upp och skyndade mot incheckningen. Tre minuter försent lät dom mamma checka in, även om dom var noga med att påpeka att vi var sena. Hon fick springa mot planet och jag hann nästan inte krama henne hejdå. När hon försvann bort stannade jag upp, tittade efter henne tills jag inte såg henne längre och började nästan gråta. Som det lilla barn jag är. Jag blev så förvånad över mig själv så tårarna tvingades tillbaka.
Tågresan tillbaka till Earl's Court och sedan vidare till Putney Bridge tog en halv evighet. Jag lyssnade på upplyftande musik i lurarna och sa till mig själv att jag var okej. Ända tills Beyoncés "Heaven" dök upp på spellistan. Varför är jag så känslosam och hemlängtanssjuk? Nervös och stressad och ont i magen över precis allting.
Jag sitter mellan mina väskor på sängen i lägenheten och undrar vart jag ska börja. Min roomie Josefin har rapporterat att hon haft elva fox sightings. Stenväggen mot min rygg får det att isa av kyla i mig, spisen är enligt ryktet trasig, det finns en mycket synlig springa runt ytterdörren, taklampan i badrummet tänds genom att dra i ett snöre, jag har ingen garderob, toan befinner sig i en egen liten skrubb och vardagsrumshörnet är dekorerat med två uppsättningar souvenirspargrisar, tre av varje figur, utplacerade lite här och var. Nu låter det som att jag bara gnäller men så är det inte alls! Allt är så spännande så jag tror jag spyr. Jag vet att jag måste få ordning på mer än bara mina nedpackade kläder. Det första steget mot framsteg är att erkänna för mig själv att jag förtjänar att vara här. Jag måste komma ihåg varför jag är här. Jag är värdig. Jag är tillräckligt bra. Jag kan göra det här.
Jag är hungrig.
1 kommentar(er)
