En av dom saker jag kommer ångra i resten av mitt liv och fortfarande har ångest över är att jag och mamma lät mammas expojkvän ta våran hund. Här kommer ytterliggare ett inlägg som känns negativt och utpekande, men livet är ju sånt ibland och det hjälper inte att begrava dom känslorna inom sig. Dessutom vill jag inte ursäkta mannen som jag kommer nämna i det här inlägget, genom att hålla tyst om saker han gjorde mot oss.
Victor var en lekfull drever med en fruktansvärd separationsångest troligen orsakad av att ha vuxit upp i vårat dåvarande "hem"; en plats där mammas pojkvän var full och skrek och gud vet allt han gjorde mot henne. Så jag är inte förvånad att Victor blev stressad av att vara ensam i det huset; varje gång mamma gick utanför dörren började han gny och skälla och tugga på dörrkarmen. Victor låg alltid under täcket i sängen på natten, och när det blev för varmt kröp han flåsande fram för att kyla ner sig en stund innan det bar av tillbaka in under täcket. Han älskade att mysa bredvid våran yngsta katt Signe och brottades gärna med henne ibland. Han ville gärna sitta på köksbänken och titta ut genom fönstret med katterna och när mamma körde bil stod han med framtassarna på sätet och höll utkik. Varannan vecka när jag bodde hos pappa så kunde jag känna en liten trygghet i att mamma hade Victor som sällskap hemma.
En vårdag 2014 knackade mammas ex på våran dörr - jag och mamma hade flyttat tillbaka till mitt barndomshem efter att min pappa gick bort 2013. Jag minns att jag var ensam hemma med katterna och med hunden, och mammas ex sa att han skulle "ha Victor ett tag". Jag antog att han var sur över att mamma hade sagt att han aldrig hjälpte till att ta hand om eller passa Victor - vilket ju var sant - trots att dom hade skaffat Victor tillsammans. Victor var alltid hos oss och jag älskade ju honom, så det gjorde mig inget. Men pga hans ångest osv var det ganska svårt att resa bort eller åka någonstans överhuvudtaget, för att skaffa hundvakt är inte helt lätt. När mammas ex hämtade Victor den dagen minns jag att han luktade cider och såg ut som ett vandrande grått askmoln. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli den sista gången någonsin som jag såg Victor.
Mamma ringde mig härom dagen. En av våra gamla grannar hade hört av sig till henne för att berätta att Victor hade gått bort. Veterinären hade upptäckt vätska i hans små lungor. Det hade skett någon gång veckan innan. Mammas ex hade inte ens tillräckligt med empati för att berätta det för oss. Hade det inte varit för den där grannen så hade vi kanske aldrig fått veta. Jag oroar mig för att Victor kanske kände att vi övergav honom - jag trodde inte att mammas ex menade för alltid när han kom och hämtade honom. Jag trodde jag skulle få se honom igen. Jag saknar honom.
0 kommentar(er)
