Emma

“Kvinnor är änglar, tills någon klipper våra vingar. Då flyger vi på kvast istället. Ingen djävul kan säga att vi inte är anpassningsbara.”
- någon

Glad påsk! Eller långfredag i alla fall. Mina fingrar är så frusna att dom känns brännheta. Största delen av idag spenderades utomhus, susandes fram på våra snöskotrar över de snötäckta vidderna. Jag hade dubbla sockor på mig – imorgon ska jag testa med tre par för att rädda mina stackars tår. Hundarna fick stanna hemma. Vi såg spår efter både älgar och renar. Dom hade gnagt och käkat på dom små tallarna längs med skoterleden. Snön var så hårt packad och skumpig att jag flera gånger var rädd att vi skulle välta; jag är inte rädd för att åka fort, men jag är lite rädd för att välta, fast jag redan har varit med om det en gång. Nu kanske ni kommer skrika ”Emma, hur kan du bli uttråkad på en snöskoter?!” men tro mig, efter några timmar bakpå så börjar mina tankar vandra någon annanstans. Ibland tänker jag på låtarna jag skriver, ibland tänker jag på novellerna jag skriver, ibland tänker jag till och med på vad jag ska skriva här på bloggen. Idag fick jag såna där konstiga tankar och funderingar, ni vet, när en tänker sånt en inte vill tänka; som när en står på ett högt ställe och får för sig att hoppa. Idag när jag satt bakom på skotern så började jag undra vad som skulle hända ifall jag halkade med ena foten och fastnade i drivmattan under sätet; kanske benet skulle rivas av dramatiskt vid knät, lite Walking Dead style, och mitt ben skulle flyga iväg och landa i snön och det skulle vara blod överallt i det vita och mamma på skotern bakom oss skulle stanna och hitta benet och soundtracket till denna skräckscen skulle vara något storslaget orkesterstycke. Haha. Ja, det tänkte jag när jag åkte skoter idag. Förstår ni att jag vill skriva bok, med den fantasin?