Jag och Josefin kom på något vis in på det här samtalsspåret för några dagar sedan, och det finns så mycket att säga så jag tror inte det kommer få plats i ett inlägg, men... Jag fyller 23 år JÄTTESNART och allt barnprat runtomkring mig gör mig helt matt. Jag behöver båda händer för att räkna alla tjejer i min ålder som bor i min hemstad och som redan är mammor - och då räknar jag fortfarande bara dom jag känner till. Förstå mig rätt, folk får göra vad tusan dom vill med sina liv; bara för att jag inte kan förstå lockelsen med att skaffa barn vid 20 (eller ibland innan 20), så ska inte jag säga åt andra vad dom ska välja. Det är bara så himla sorgligt hur tjejer knappt tycks kunna vänta med att bli vandrande inkubatorer och barnskaparfabriker. Och så mycket runtom får mig att känna mig onormal som inte vill bli förälder än förens om typ 15 eller 20 år, eller överhuvudtaget.
Memes på Facebook har alltid med mitt namn på taget-ur-luften listor över "dom som kommer få barn i år". Mina gamla kläder och leksaker fyller vinden hemma i huset, så att jag kan använda det när (om) jag får barn. Majoriteten av mina vänner har redan flyttat ihop med någon, och många har även blivit så vuxna att de bytt ut vinkvällar mot att "komma förbi och ta en kaffe". Senast idag såg jag både en krönika om "vem ska ta hand om mig när jag blir gammal, om jag inte har barn?" och en artikel om barnaga och hurvida det är misshandel eller inte. Jag vet inte om jag är tillräckligt mycket "ungdom" för att gå till ungdomsmottagningen längre (det är nog dock bara i mitt huvud haha min lärare i fjärde klass sa alltid att jag var så mycket mognare än alla dom andra barnen, vilket ibland var skittråkigt), så jag har blivit van vid att ringa barnmorskemottagningen istället, för att be om nya p-piller. När jag ringde dom senast jag var hemma i Sverige så hörde jag på henne att jag kanske borde sluta knapra sådana snart. Alltså, när är det meningen att en ska sluta ta p-piller då? När en vill, såklart, men något säger mig att samhället tycker det är nog med äventyr när en är över 20 - eller så kanske det bara är förväntningarna som samhället har på en genom ens uppväxt, som får en att förvänta sig vissa stereotypiska förväntningar i alla aspekter av ens liv... Det forskas även dåligt på preventivmedel, såpass att mina piller ger mig värk i kroppen, gör mig trött och har hjälpt mig gå upp i vikt, och jag står ut med dom ändå, för vad skulle jag annars göra? Jag har inte ens lyssnat än på någon feministisk podcast som drivs av barnlösa kvinnor eller kvinnor som vill förbli barnlösa; de verkar vara mammor allihopa.
Bifogar charmiga bilder på mig själv.
På samma gång kommer jag på mig själv med att ha åsikter och planer om hur jag ska uppfostra mitt möjliga framtidsbarn, som jag inte ens vet om jag vill ha än. Helst ska det vara en flicka så att jag kan lära henne att vara stark, och hon ska heta typ Anna-Märta, Jana, Britta, Kerstin, Elisabeth, Selma, Astrid, Tove, My (Mymlan) eller Furiosa. Blir det en pojk så ska jag lära honom att vara mjuk och empatisk, och han ska få ett könsneutralt namn så att alla blir förvirrade. Jag ska inte döpa hen eller ens skriva in hen i kyrkan. När det är kalas ska jag skicka ut presentförslag för att undvika stereotypiska leksaker (vilket kan vara nog svårt ändå eftersom jag har lådor med Barbies på vinden). Jag ska uppmuntra mjukhet och kreativitet och vara tydlig med att mitt barn inte behöver krama någon om hen inte vill för det är hen som bestämmer över sin egen kropp, även i ung ålder. Jag ska vara noga med att behandla mitt barns känslor som riktiga känslor och inte bara "åh hen surar, låt hen vara, det går över". Och blir det något alls så blir det max två stycken och det är mycket möjligt att en av dem blir adopterad. (Det är tydligen väldiga komplikationer kring adoption, som jag precis hört om, där barn blivit kidnappade och bortadopterade utan att faktiskt vara föräldralösa, så det är väl nåt att läsa om också.)
Det känns helt sjukt att jag ens har dom här tankarna, för idag vaknade jag halv tolv och jag har suttit på sängen i timmar och hoppats på att frukosten ska fixa sig själv. Nej, det får allt gå ett decennium eller två till innan jag börjar fundera på det här på riktigt.
0 kommentar(er)
