Emma

När en hör att någon "gör en så obekväm att en känner att en artigt måste svara på dennes frågor" så kan det kanske vara lätt att säga "men gå där ifrån bara!", men i vårat samhälle är detta en verklighet som halva befolkningen känner till och den andra halvan ofta avfärdar som trams. Okej, låt mig förklara...

 

I söndags hade jag en sådan händelse - varken första eller sista gången -, då hjärtat rusar obehagligt snabbt och en ser sig om efter hjälp; inte första gången och knappast den sista heller. Det var kväll, himlen var sensommarmörk och jag var påväg till busshållplatsen fem minuter från min lägenhet. Jag kollade klockan på mobilen och joggade fram men missade ändå bussen. Tidtabellen sa "nio minuter till nästa buss". Jag var ensam men ställde mig ändå rakt under ljuset från hållplatsens enda lampa. För en gångs skulle kände jag mig inte så ängslig; jag var ju nära min lägenhet, bussen skulle vara där snart och om något trots allt skulle hända så fanns det ju en hel rad med tätt packade radhus på min sida gatan så någon borde ju höra mig ifall jag skrek.

 

Snart kom en äldre man stapplande fram och satte sig på bänken där jag stod. Han luktade surt och tömde sin ölburk snabbt innan han fiskade upp en burk cannabis och lite cigarettpapper ur jackfickan. Han började kommentera att vädret började bli kallare och jag antog att det var mig han försökte prata med, för det fanns bokstavligen inte en enda människa så långt jag kunde se. Jag stirrade ner på min mobil och försökte se upptagen ut, men han verkade inte uppfatta det. Han kommenterade min bleka hy och sa något om att "du blir aldrig solbränd, va?" följt av "jag bryr mig inte om folk är bleka eller färgade" och sedan något som jag lät bli att lyssna på, vilket inte var helt svårt; jag kunde knappt höra vad han sa för han sluddrade så. För en sekund frågade jag mig själv ifall jag bara skulle vända och gå och missa min buss, men då skulle jag ju vara ute i mörkret ännu längre, så jag slog bort den tanken. Tyst svor jag åt mig själv inombords för att jag inte bar runt på överfallslarmet som mamma gett mig för flera år sedan; jag såg för mitt inre vart jag vet att den ligger nerstoppad i en nesseccär med diverse andra små pryttlar i mitt rum. (Jag har bara råkat dra ut sprinten på larmet en gång förut och det var i korridoren på skolan i åttonde klass när den råkade fastna i något i min väska; jösses kan jag säga att dom grejerna är högljudda! 👍)

 

Jag började känna mig lite taskig som inte svarade, also known as; jag började bli orolig för att han skulle bli irriterad ifall jag fortsatte ignorera honom. Jag är nog för välbekant med att bli anklagad för att ha sagt något fel OCH för att inte ha sagt något alls, när någon har pratat med mig, och jag har fått glåpord slängda efter mig för att jag varit för rädd för att stanna och prata med alkoholpåverkade personer. Det är som en osynlig auktoritet som inte nämns för det är tydligen obekvämt att prata om och kvinnor blir itutade att inte framstå som "gnälliga", men är det inte orimligt att kvinnor förväntas uppträda på ett visst sätt runt män?? Så jag log lite och hoppades att det skulle räcka. Han fortsatte genom att gissa min ålder; 19 var första gissningen, sedan 18, 17... Han sa att han själv var 50. Han frågade om jag har barn och sa att han själv skulle haft barn vid det här laget men att han "börjar bli för gammal för det". Detta forsatte med en lång rant från hans sida om att det väl borde vara dags för mig att skaffa barn snart. (Det får bli ett annat blogginlägg så jag ska inte ens gå in på hur frustrerande det är att som tjej alltid få frågor om när en ska ha barn; vid en fika innan jag flyttade från Sverige så pratade vuxna människor över huvudet på mig om hur dom var övertygade om att jag skulle träffa en kille i England och "bli kvar där", som om kvinnor inte har något annat i kikaren? Som om jag inte lika gärna skulle ha kunnat träffa en tjej i England och "blivit kvar"?)

 

En yngre kille gick förbi, 25 år kanske; jag hoppades på att han skulle fråga om jag var okej, för det kunde ju knappast ha sett ut som att jag och den fulla, höga mannen hörde ihop. Men såklart fick jag inte ens en blick. Jag planerade utvägar; det kändes som att bussen tog evigheter på sig att komma. Jag var säker på att den digitala skärmen med busstider hade visat "en minut till nästa buss" i sju minuter. Jag försökte komma ihåg de självförsvar och aikido-rörelser som Charlie visat mig ett par gånger, och jag kunde inte riktigt bedömma om jag skulle kunna slå mig fri och / eller komma undan ifall den här mannen fick för sig något. För det är ju verkligheten; om jag och fyra andra kvinnor hade stått där och väntat på bussen så hade en av oss blivit utsatt för sexuellt våld, enligt våldtäktsstatistiken i Storbritannien (se tillexempel här och här samt gov.uk och ons.gov.uk ifall du är intresserad av de exakta undersökningarna.) Trots dessa siffror så skulle bara 7% av britter kalla sig för feminister, vilket är ganska underligt då definitionen av feminism är att "kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män, och feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter", vilket ju gynnar alla! But I digress...

 

Jag fick väldig fart att vinka till mig bussen så fort jag såg ljusen i mörkret. Min buss var den enda som körde den här rutten, och mannen klev inte på (tack och lov!), så han hade alltså inte satt sig på hållplatsens bänk för att vänta på bussen.

 

Så klart känner en sig ju taskig som automatiskt tänker det värsta om främlingar - män - och jag försöker alltid övertyga mig själv om att "nej men han är säkert schysst", antingen för att kontinuerligt vara så liberal och politiskt korrekt som möjligt, eller för att inte stressa upp mig själv, jag vet inte vilket. (Jag är inte rädd och jag skäms inte för att säga följande - anledningen till att jag inte pratar om det vitt och brett är för att jag inte ägnar dom här personerna en enda tanke.) Men killkompisen som, när jag var 14, använde min hand till att runka av sig själv medans jag låg och sov, och killkompisen som stack ner handen i mina trosor utomhus när jag var 17 och en tid senare tog sig friheter med min kropp när jag låg och sov (vad är grejen med att utnyttja din tjejkompis när hon sover; det är fortfarande sexuellt ofredande!), osv osv för det har varit fler kill"kompisar"... dom hjälper liksom inte män i allmänhet att ses som mindre monstruösa i mina och andra kvinnors ögon.

 

Om du vill säga "jag, som man, skulle aldrig..."; vore det inte bättre om du slutade vända samtalet till att handla om "inte alla män" och istället prata om den enorma siffran av män som faktiskt våldtar, utnyttjar och normaliserar våldtäktskulturen?