Emma

Det börjar gå mot slutet på terminen för mig, vilket betyder massa prov och sedan ledigt och julmys hemma. Men det är något jobbigt jag måste göra innan det, något jag till och med skäms över; jag måste säga upp mig från jobbet. Det känns skitkasst och jag önskar att jag inte behövde göra det, men klädbutiken jag jobbar i är del av en stooor klädkedja som tjänar miljoner på folks besatthet av julshopping och mellandagsreor, vilket betyder att ingen får ledigt på jul. Jag är den enda anställda på min arbetsplats som inte har familj i det här landet. Att inte fira jul (vilket för mig är en familjetradition och inte en religiös högtid) och att inte se mamma skulle ta hårt på mig. Men bara att skriva det här får mig att känna mig som ett bortskämt barn som ger upp jobbet för min egen själviska skull... If that makes sense? Jag hatar inte alls mitt jobb, det är helt okej, det är ett jobb liksom, inget mer med det. Och jag erkänner mitt privilegium här, att jag har råd - just nu - att fullfölja det här beslutet att lämna mitt jobb för mitt psyke och för mitt själslugn; jag erkänner att få människor har den möjligheten och det får mig bara att må ännu sämre.

 

(Samtidigt så vill jag ju hitta ett jobb där jag kan tjäna mitt levebröd och känna mening med jobbet. Jag vill hitta jobb hos företag som gör bra saker, som utformar sina produkter etiskt och med tanke på djurrätt och bevaringen av planetens tillgångar. Så kanske inte ett stort klädföretag med billiga varor som utarmar jorden och som är tillverkade av plast och giftiga färgämnen i fattiga länder med kassa arbetsföhållanden. Men sådana bra jobb växer inte på träd, dom faller inte från himlen stup i kvarten. Och jag behöver fortfarande ha tid för att plugga och skapa min musik. Men nu var det inte det etiska dilemmat med att jobba inom "fast fashion" som jag tänkte prata om idag haha kanske i nästa blogginlägg.)

 

På andra sidan myntet så känner jag mig mer vuxen och respekterad som anställd än som arbetslös; jag ger mig själv onda ögat över det här beslutet varje minut av varje dag. Jag är orolig över att inte ha en inkomst längre, även om jag klarar mig bra på studielånet just nu, och även om jag knappt tjänar något alls. Det är av någon anledning ofint att prata om pengar men det skiter jag i; per timme tjänar jag just nu £7.05 vilket är minimum wage i England för någon i min ålder. Så om jag endast jobbade mina kontrakterade timmar så skulle jag bara tjäna £225.6 i månaden vilket inte ens täcker halva min hyra. Jag försöker just nu att ta fyra extra shift i veckan, men det gör att jag är för upptagen och för trött för att göra skolarbetet utanför klassrummet, och då ska vi inte ens tala om att hitta ork till socialt umgänge med kompisar och andra musiker. Först funderade jag på att skippa jul i år och behålla mitt jobb som en ansvarsfull vuxen människa, men sedan såg jag mönstret av den där psykiska självbestraffningen (som jag har berättat om för er förut) och funderade över alla mina två val igen. "Prestationsångest" kan vara ett nyckelord.

 

Nu är ju inte jag doktorand i det här ämnet, eller expert på något vis; jag kan bara tala för min egen upplevelse. Det känns ändå inte som att det är det här våra liv borde handla om, jobba för att leva och leva för att jobba, men ändå är det så här samhället ser ut, för vi lever i ett konsumistiskt samhälle. Bara genom att vara vid liv är vi skyldiga att jobba, skyldiga att tjäna pengar, att betala för att hålla oss vid liv, att konsumera. Antingen tackar du nej till jobbet och förlorar ditt ekonomiska kapital, eller så säger du ja till jobbet och förlorar ditt psykiska välmående. Om alla pengar som vi i västvärlden spenderar på julklappar, gick till hjälporganisationer istället, så skulle vi tex kunna utrota världssvält flera gånger varje år - för att bara nämna ett exempel av hur mycket vi spenderar. Vi jobbar tills vi går in i väggen. Vi bidar vår tid och våra liv med att vänta på att dagarna ska gå tills vi är lediga och kan andas ut; vi spenderar vårt enda liv med att vänta på att det ska vara över.

 

Jag hoppar inte över jul i år. Jag ska träffa min mamma och andas lugnare, och sedan ska jag söka ett nytt jobb när jag kommer tillbaka till London i januari.