Två rubriker igen, pga inaktivitet och sånt där trams.
När jag var liten så fick jag varje dag för mig att jag skulle öppna en ny sorts business. Ena dagen satte jag upp mitt miniatyrplastbord med tillhörande stolar och parasoll, allt i perfekt storlek för lilla mig, mitt på vardagsrumsgolvet, och hade café. Nästa dag flyttade jag på en byrå i samma rum, som fick agera kassaapparat, och drog fram alla möjliga saker att sälja i min butik; jag tvingade till och med pappa att komma till affären och köpa något av mig. Ett av dessa påhitt som inte varade mer än en dag var ett lemonadstånd i form av mitt lilla plastbord som jag satte upp nere på trottoaren framför vårat hus. Lemonaden var, som jag minns det, bara någon juice från kylskåpet, upphälld i en fin tillbringare. Allting var fixat; jag hade sett detta på TV (Fairly Odd Parents?) så det var ju klart att det skulle fungera! Jag kände mig så nöjd. Vad jag inte hade räknat med var att det inte fanns någon garanti till att en enda människa ens skulle vara ute och gå på våran sidogata. Jag vet inte hur länge jag väntade; antingen tills mamma slutligen kom och "köpte" ett glas "lemonad" och sa åt mig att följa med in, eller tills de avfallna taggarna från grannens häck borrade sig in i mina bara fötter. Det sistnämnda minns jag i alla fall helt klart att det hände, för ont gjorde det. Jag gick in med min juice och mitt plastbord och tänkte aldrig igen ens på tanken att försöka sälja svalkande drinkar åt folk.
Lite så känner jag för att driva den här bloggen. Lite så känner jag för att synka filtren på varje bild i mitt Instagramflöde. Jag vet, jag vet, jag är kass. Jag har inte hört av mig på år och dar (bara några månader, to be honest), men det blir lätt så för mig. Jag kan skylla det på dittan och dattan, på prokrastinering och på stress och ångest och dålig självkänsla. Men det tänker jag inte göra. För nu är jag här och jag tänker aldrig igen be om ursäkt för att jag är frånvarande ibland, för jag får skylla mig själv om jag inte håller ut och bara kör på haha. Ibland behöver man en paus och ibland blir den pausen till glömska och... vad var det jag tänkte säga nu igen?
I mars var vi upp till norra Sverige igen, så som en gör runt påsk när en är någorlunda ledig och snön fortfarande ligger någorlunda kvar där uppe.
0 kommentar(er)
