Emma

HALLÅ I STUGAN, SVERIGE! JAG HAR LANDAT! Tar djupa andetag och njuter av den friska luften. Jag har ju faktiskt ändå längtat efter att få komma hem till min stillsamma lilla tillvaro i en vinter där allt är ett potentiellt Bon Iver omslag vart man än vänder sig.

 

Jag vaknade klockan åtta igår morse. Alarmet ringde på mobilen och jag låg faktiskt bara kvar i tio ynka minuter innan jag hoppade upp, duschade och packade det sista. Någon frukost blev det inte då jag inte hade en enda liten brödsmula kvar. Okej, några potatisar, champinjoner och lite trött broccoli fanns det väl visserligen, men nu blev det ändå inte så att jag åt. Ett; jag var inte så värst sugen på något av det utbud som bjöds. Två; jag var alldeles för ivrig med att komma iväg till flygplatsen. Jag har ju aldrig satt mig på ett plan ensam förut. Mamma har alltid varit med. Så jag ville ha god tid på mig och försäkra mig om att allt gick rätt till. Buss, tåg, tunnelbana, tåg och sedan; framme!

 

Mer än en timma efter avfärd från lägenheten så anlände jag till Stansted Airport. Dittills kände jag mig coollugn. Jag hade köpt en smörgås på Sainsbury's i Vauxhall, jag lyckades kånka min stora resväska utan att orsaka någon värre köbildning i rulltrapporna, och att hitta till de två små incheckningsdiskarna som hörde SAS till, var också nemas problemas! Efter allt detta, efter allt mitt flyt, så tog det stopp. Lyckan tog slut. Pang bom. Jag kom till den första kontrollen, försökte öppna mitt boarding pass i mobilen... och internetet fungerade inte. Så naturligtvis försökte jag öppna det igen. Nope! Paniken började krypa i kroppen på mig. Jag försökte igen och igen och igen. Nej, nej, nej. Tror jag lutade mig mot en monter föreställande en karta över taxfree'ns butiker, hyperventilerade och höll irriterat tillbaka tårar i säkert en kvart. Tillslut kom jag ju ihåg att en måste registrera sig på hemsidan varje gång en vill använda ett offentligt wifi. Kände jag mig korkad eller kände jag mig korkad? Retorisk fråga. Men jag antar att inget kan få fungera stressfritt.

 

Väl på plan SK2568 sjönk jag ner i säte 15D. Klockan visade tretton tjugosex. Jag började långsamt och med vördnad att läsa den nya boken som jag hade köpt i taxfree'n innan jag klev ombord. Det var antingen den eller whiskey. Sidorna var så fina och nytryckta att jag knappt vågade öppna den och böja bokryggen. Ja, okej, jag gillar böcker, ja. Men det var inte därför som jag läste långsamt. Anledningen var att det var Jojo Moyes' nya "After You" som jag höll i händerna. Moyes' uppföljare till "Me Before You" (Livet Efter Dig). Den första boken fick mig allvarligt talat att böla ögonen ur mig så att snoret rann och det var inte ett dugg vackert. Om ni har läst första boken så förstår ni varför jag tog mig fram genom den fortsatta berättelsen med stor varsamhet. Redan på sidan sju fick jag en klump i halsen.

 

"The plants have long since withered and died. I am apparently not very good at looking after things."

 

!!! är vad jag skriker inombords bara av att skriva dom där bokstäverna, forma dom där orden i mitt huvud medans dom passerar ut genom mina fingrar på tangentbordet. Den tydliga parallellen till... händelserna... i första boken, de slet närapå hjärtat ur bröstkorgen på mig redan där och då. Adjö grymma värld. Min högra hand darrade nästan runt pappersmuggen med snabb-te som jag hade fått av kabinpersonalen. Okej, nu blev jag väl lite väl dramatisk kanske. Låt oss bara säga att jag slutade läsa ganska så genast efter dom där två meningarna, för alla flygpassagerares fortsatta trevnads skull.