Emma

Mamma skickade mig denna bilden härom dagen, över messenger. Det var något kusligt bekant över grusgången som slingrar sig runt den runda gräsplätten framför den stora villan - ett hus jag däremot inte alls känner igen. Mamma berättade att det var min morfars gamla hus. Tydligen stod där ett hus som brann ned - alltså detta på bilden då -, innan mormor och morfars nuvarande hus byggdes. Jag måste helt ha glömt bort att stora huset på gården brann; jag kan bara minnas att något brann vid något tillfälle. Ärligt talat brukade det bara få mig att tänka på en gammal skröna om hur djävulen slöt ett avtal med några arbetare, att han skulle hjälpa dem göra färdigt deras sysslor i utbyte mot deras herres själ. Rysligt läskigt och spännande med sådana historier som berättas från mun till mun ute i socknen. Inte helt säker på varför alla gamla berättelser på landsbygden känns besläktade. Kanske är det för att landsbygden känns uråldrig och sammankopplad och nästan som en annan värld.

Nu har jag inte varit ute på mina morföräldrars gård på flera år. På grund av bortgångar och på grund av stygga arvstvister. Jag antar att människorna på fotot är släktingar till mig, men jag har glömt fråga mamma om dem. Den vackra farstun fångade min blick först av allt, antagligen för att en inglasad farstu med spröjs i fönstren känns så hemma på något vis, fast jag inte ser så många sådana nu för tiden.

Ibland tänker jag hur konstigt det är egentligen, att vara släkt med människor som inte känner en, som inte vet vem jag är. Människor några generationer tillbaka som jag aldrig träffat. Min mamma var bara en bebis när hon smugglades in i ett sjukrum där hennes sista levande far- eller morförälder låg. Jag undrar vem dom var allihopa. Jag undrar vad dom skulle tyckt om mig. Jag hoppas ju att åtminstone några av dom var framåtsträvande feminister. Jag hoppas att dom öppensinnade släktingarna hade varit stolta över mig om dom såg mig nu.