Emma

Min pappa cancertestades för sent
Idag är femårsdagen för min pappas bortgång. Jag vet inte om jag har skrivit så mycket om det här på bloggen förut, men min pappa gick bort till följd av en oupptäckt bukspottskörtelcancer. Det var natten till lördagen den fjortonde september 2013 - nästan fredagen den trettonde, jag vet, snacka om otur. Jag orkar inte skriva för mycket idag, men jag ville nämna detta i alla fall. För jag saknar honom.
Jag vet fortfarande inte om jag handskas med detta på ett hälsosamt sätt. Jag har inte pratat med någon psykolog om hur jag mår; jag hade möjlighet att gå till kuratorn på mitt gymnasium när det precis hade hänt, men jag undvek att gå dit, mest för att jag inte kunde göra annat än gråta och jag tyckte inte det hjälpte att prata när jag inte visste vad jag skulle säga. Jag kände att uppgiften låg helt och hållet på mig om jag ville komma över sorgen, och jag var inte redo; egentligen var det ju dom omkring mig som hade uppgiften att stötta mig, men som vanligt tog jag på mig ansvaret själv.
Ena dagen låg pappa och vilade hemma med ont i magen, och nästa dag blev han hämtad av ambulans. Under nästan ett års tid hade läkare testat pappa för glutenallergi, diabetes, ja allt möjligt förutom cancer. En läkare sa till och med åt honom att "nej nu är du hos mig och nu tittar vi på den här grejen" när pappa frågade ifall hans olika magläkare pratade med varandra. Jag ska inte säga att jag vet varför hans fall hanterades som det gjorde. Han cancertestades inte förens den sista tiden, dom två veckorna då han låg på sjukhuset. Han var ju pigg och fullkomligt sig själv den största delen av tiden, men dom tre sista dagarna gick det fort. Tre dagar innan han gick bort så satt han upp för sista gången bredvid mig. Två dagar innan han gick bort kunde han inte svälja själv längre. En dag innan han gick bort verkade han inte längre vara vid medvetande. Hans kropp hade smalnat av så fort, förutom magen som hade svällt upp av tumören. Vi skulle ha fått svar på cancertesterna den 17e september. Pappa gick bort klockan två, natten till lördagen den 14e. Jag låg bredvid honom och mumlade texten till "Kärleksvisan" medans tiden mellan hans raspiga, gurglande andetag blev längre och längre, tills han slutade andas.
Jag har mött människor som har tyckt att fem år är tillräckligt med tid för att "komma över" en förälders bortgång. Jag vill säga till er, om ni sörjer eller går igenom någon form av förlust; det finns ingen person eller kraft i världen som kan bestämma när ni har "sörjt färdigt". Det mest sannolika är att du aldrig slutar sörja; smärtan finns kvar i resten av ditt liv, men den blir hanterbar. Det går att leva med den. Efter ett tag kan du minnas den du saknar med glädje och kärlek utan att bryta ihop. Det betyder inte att du har glömt dem - det betyder att ditt liv fortsätter.