Det här är en riktig bemärkelsedag, eller vad en ska kalla det. Det kan väl kännas självklart för många att ge komplimanger, men eftersom jag själv glömmer bort att ens ge mig själv några upplyftande ord ibland, så tror jag att detta kan vara en bra påminnelse. Så många gånger som jag har tittat på en person och tänkt att dom haft otroligt bra sminkkunskaper, eller när jag har hört någon sjunga på en lektion och jag har tänkt att deras röst var helt fantastisk... men jag glömmer att säga det högt, eller så vågar jag inte. Komplimanger kan göra så mycket gott, så om du tänker något fint om någon; säg det! Gör någon glad!
Sedan vore ju inte detta min blogg om jag inte förstörde stämningen på något vis; jag ska inte gå in för mycket i detalj här nu, men bara för att nämna lite, here we go. Det finns ju självklart människor som vägrar låtsas om att dom faktiskt förstår skillnaden på komplimanger och sexuella trakasserier. Snubben som kör förbi i sin bil och ropar något om en förbipasserande kvinnas kropp, han menar inte väl; han vill att hon ska veta att han kan behandla henne hur som helst och säga vad som helst till henne utan konsekvenser.
Och så finns det ju så klart också "komplimanger" som nedvärderar mottagaren, även om det är i all välmening. När jag skriver "nedvärderar" så menar jag att förminska en person genom att lägga värde vid något mindre viktigt än personen själv. Vi är så vana vid att ge komplimanger för någons utseende eller på olika vis påpeka människors fysiska attribut och därmed värdera det högre än tex våra kunskaper, prestationer och vårat värde som människor. Omedvetet eller ej. Det kan sammanlänkas med skönhetsindustrin, samhällets besatthet av komersiellt vackra flickor och fördommar om människor med andra etniciteter; rasism, utnyttjande, sexualitet, kontroll av tjejer och kvinnor. Det är en svår grej att förändra, ett kollektivt problem, men med lite ansträngning så vill jag tro att det kan förändras en dag. Sluta kalla tjejer för söta och fina; börja kalla dem för smarta och kapabla. Sluta kalla pojkar för starka och coola; börja lära dem samma empati och respekt som vi tvingar på flickor. (Men att säga att någon har fina naglar eller att dom är fina överhuvudtaget, det är ju bättre än inga vänliga ord alls.)
Till sist vill jag nämna fina komplimanger som jag har fått på sistone, som jag värdestätter så högt att hjärtat gör lite ont när jag tänker på det. Min pojkvän säger att han är imponerad av min styrka, när jag pratar om min pappa. En gammal kompis sträckte ut en hand och tog kontakt efter många år; hon sa att jag har blivit bättre på att sjunga och att jag blivit mindre blyg, och det är en sån fin bekräftelse för mig. En annan kompis sa helt enkelt att jag är bra; till och med det är svårt att ta till mig, men jag försöker tro paå det. Mer kan jag inte be om.
0 kommentar(er)
