Det gick inte. Jag kunde inte spela på mammas kompis femtioårskalas. Stressen tog över kvällen innan och jag började gråta inför mamma - något jag vanligtvis försöker undvika att göra. Jag har inte haft tid att fixa varken låtar eller se till så att utrustningen är komplett och fungerar, och jag är så trött på att vara en medelmåttig trubadur. Mamma skickade ett sms och förklarade för födelsedagsbarnet att jag inte kunde göra det. Jag kände mig omedelbart lättad men ångesten var kvar; jag känner mig så fruktansvärt kass när jag inte ens klarar av den enda grejen som det är meningen att jag ska vara bra på. Och jag inbillar mig att folk tror att jag inte gillar att spela musik, för varför skulle jag annars säga nej till ett (obetalt) gig? (Nej, jag ska inte gå in på hur musiker förväntas göra sitt jobb gratis och glatt - det är ett samtalsämne för en annan dag.) Jag älskar att spela musik och syssla med musik, men jag mår dåligt i mig själv då och då. Jag får panik ibland, ångest ännu oftare. Jag avskyr att känna att jag sviker folk - och det känns som att jag sviker folk varje gång jag av en eller annan anledning måste säga nej till någon. Jag frågade till och med mamma ifall jag verkligen fick komma på kalaset trots att jag inte orkar spela. Så här i efterhand förstår jag ju att hon tyckte det var en helt absurd fråga, men det är sånt min hjärna säger till mig.
0 kommentar(er)
