Emma

En bokfavorit i repris: Knappt Lovlig
När jag gick i fjärde klass - eller femte kanske - så hade jag världens bästa föreståndarinna. Margareta var den som fick upp mina ögon för böcker och den underbara skrivarvärlden. När jag skrev korta berättelser på svenskalektionerna så kopierade hon dem och sparade dem - minnet av det ger mig fortfarande en confidence boost. Hon föreslog att jag skulle låna en Katarina von Bredow-bok på biblioteket att läsa; innan dess hade jag bara lånat böcker om hästar för jag ville att folk skulle tycka jag var en cool bokmal, hur det nu går ihop. Jag fastnade i alla fall direkt för von Bredow.
Jag har läst "Knappt Lovlig" förut och det enda jag tänkte på när jag plockade upp den igen för några dagar sedan var att jag - precis som huvudkaraktären - hade blivit kär i the love interest Arild, den norska grisbonden. Jag tror jag ville känna lite pirr igen för att liksom stålsätta mig inför tillbakaresan till London och alla dom jobbiga känslorna som väntade på mig där; när jag är i Sverige så kan jag nästan låtsas att London inte existerar, att allt som hänt inte hänt på riktigt. Pirr är i alla fall precis vad jag känner av Katarina von Bredows böcker, och kanske är jag lite biased eftersom jag läste dessa böcker när jag var tonåring och då har lite nostalgi för dem? Med tanke på att böckerna är skrivna för barn och tonåringar så vet jag inte hur jag skulle uppleva dem om jag läste dem för första gången nu som 23åring - skulle jag kunna relatera till huvudkaraktären, 15åriga Hannah, alls? Inte för att jag relaterar mycket till henne ändå just nu; det känns mer som att se tillbaka på mitt yngre jag och minns hur det kändes att vara tonåring, hur förödande dramat i skolan kunde tyckas.
Denna gången kom jag inte ihåg hur boken slutade. Jag gillar det enklare språket, de lösryckta beskrivningarna av detaljer som får det att kännas som att du är där i rummet. Det blir lite som poesi, fast jag vet att grundtanken är att ungdommar ska förstå. Von Bredows beskrivningar är så specifika för hennes skrivarstil, ärliga och ibland komiska; "hysterisk frid" är de underbara attributen som hon ger till en elektrisk adventsljusstake i denna boken och jag älskar det.
Jag kom inte ihåg hur boken slutade, jag kom bara ihåg hur några av hennes andra böcker slutade, med hjärtesorg och separation. Förnöjt avslutade jag sista sidan i förrgår natt - innan jag tog en timmas tupplur före nattresan till Landvetter flygplats.