Emma

Programmerad att vara en "good girl"
Jag är rädd för att säga vad jag känner. Jag är speciellt rädd för att säga vad jag känner till min pojkvän som jag älskar mer än allt. Under mitt liv, innan jag träffade honom, har jag lärt mig att jag kan sitta tyst och ändå få skit. Jag kan vara precis så duktigt som dom vill ha mig och ändå blir jag bedragen. Jag har fått höra att "tjejer ska inte ha massa tatueringar, tjejer ska ha långt hår, tjejer ska lägga mer energi på sina förhållanden istället för på feminism/politik/kvinnorätt- och samhällsrättsfrågor"... för att vad jag känner och hur jag mår av att behandlas hur som helst  är inte viktigt? "Tjejer ska vara tysta och låta män hållas istället för att säga ifrån, så att vi kan behålla husfriden"... men om jag samtidigt inte säger något så är jag tvär eller irriterande eller barnslig... Vi programmeras från födseln till att vara duktiga flickor, empatiska flickvänner, multitaskers och välmenande kvinnor som bara ger och ger och ger av oss själva. Hur duktiga vi är mäts genom hur mycket skit och smärta vi kan ta innan vi får nog och om du får nog så är du en quitter; vi skammar kvinnor om dom inte vill stå ut med all skit. Vi ställs emot varandra i allt från utseende till framgångar, för att kvinnor i grupp är starka och kvinnor som är upptagna med att hata varandra är svaga och förblindade. Jag har alla dessa jävla förväntningar inprogrammerade i min kropp och i mitt känsloliv. Jag är konstant rädd att allt ska gå åt helvete. Jag tror med en gång att hans tjejkompisar är ute efter honom. Om han inte skriver som vanligt i sina sms till mig så hoppar mina tankar direkt till att "jag måste ha gjort något fel och nu hatar han mig". Jag lägger all skuld på mig själv för att jag har blivit lärd att om jag är foglig och ber om förlåtelse för allt och lite till, då kanske det inte kraschar. Det är ju ett helt sjukt sätt att leva, men ändå gör vi det och vi mår illa i tystnad, för majoriteten av män tror inte på att dessa strukturer finns. Dom är så vana vid att världen och samhället är så här, till deras fördel. Dom förstår inte, för det påverkar inte dem direkt.
Borde kanske avsluta det här inlägget med något upplyftande, men jag har inget idag.