Emma

Som "The Handmaid's Tale" fast på riktigt
"No self respecting woman should wish or work for the success of a party that ignores her sex."
-Susan B. Anthony
 
Ibland undrar jag förskräckt ifall Margaret Atwood, i sin skrivarstuga på 80-talet, på något vis såg in i framtiden. Många av dagens kvinnor kan tyvärr liknas vid Serena Joy, från boken The Handmaid's Tale, en bok om en dystopisk framtid där Amerikas regering störtats och landet tagits över av ett extrem-patriarkat. Karaktären Serena Joy är en privilegierad fru som med konservativa värderingar hjälper sin man att förverkliga "deras" dröm av ett manssamhälle där kvinnor lyder, rätt och slätt. När detta bemödande slutligen ger resultat så surnar hon till och undrar plötsligt varför hon inte får en plats vid de stora grabbarnas bord. För ska vi vara ärliga så skulle inte något kunna åstadkommas utan kvinnors "hjälp", indirekt eller ej; vi står för halva planetens befolkning och utan våran passivitet och medgörlighet skulle inget kvinnofientligt lagförslag gå igenom. Men för många kvinnor, även i vårt verklighetsförankrade samhälle, verkar mäns godkännande och ekonomisk bekvämlighet vara prio ett, viktigare än precis allt annat.
 
Konservativa, vita, anti-feministiska extremhögerkvinnor vinner när feminister vinner, och dom förlorar när feminister förlorar, oavsett om dom förstår det själva eller inte. För feminismen ser inte skillnad på kvinna och kvinna; feminismen kämpar för alla kvinnor, även för de som - obegripligen - försöker motverka framsteg. Över hela världen fortsätter de att rösta fram män till makten; män som är våldtäktsmän, pedofiler, kvinnohatare, pengahungriga, maktgalna, egocentriska, sexuella rovdjur. Dom här kvinnorna vet vad dessa män har gjort och fortfarande gör, och ändå röstar dom på dem. Vadå, är det för att dom här kvinnorna "inte är som andra tjejer"? För majoriteten av dem argumenterar antingen med "fakta" som lätt kan motbevisas, eller helt elkelt bara med deras egna åsikter. Allt för att vara män till lags och få en klapp på rumpan vid dagens slut. 67% av vita amerikaner som röstade till senaten i Alabama nu i december, röstade medvetet på en pedofil; 34% av dem var föräldrar.
 
De anti-feministiska kvinnor som smutskastar och rynkar näsorna åt kvinnorättskämpar, njuter konstigt nog av att kunna rösta, kunna ha ett eget bankkonto, kunna sitta i en jury och ha jobb inom myndigheterna, kunna skaffa sig preventivmedel på egen hand, kunna studera på universitet, inte behöva säga upp sig från sina jobb för att dom gift sig eller blivit gravida, kunna anmäla sin äkta make för våldtäkt om det inträffat, kunna skilja sig, ha tillgång till lagliga aborter om de så önskar (i de flesta välställda, västerländska nationer i alla fall, och då ska vi inte ens börja prata om hur många konservativa kvinnor även är anti-abortionists), kunna anmäla sexuella trakasserier på sin arbetsplats, vara med i sporter, ansöka till typiskt "manliga" jobb, kunna klä sig i byxor istället för att tvingas ha kjol osv osv. Ja, ni fattar. Alla framsteg som feminister har slagits för, åtnjuts även av anti-feminister.
 
Igår hölls fler kvinnorättsmarscher, i samma anda som de som hölls förra året. Alla kvinnliga röster från Nina Mariah med sin poesi "Nasty Woman", till Oprah Winfrey och hennes tacktal på Golden Globes i år, inspirerar och stärker mig och så många andra kvinnor. Vi behöver mer av detta, överallt, i alla rum.
 
 
 
 
"I am not free while any woman is unfree, even when her shackles are very different from my own."
- Audre Lorde