Emma

Jag nämnde ju tidigare att jag inte gillar dom typiska nyårslöftena som folk håller i en vecka och sedan bryter för ett tillfälligt förhållande med en kebabpizza; säkert bara för att jag inte tror på mig själv när jag sätter orealistiska planer för mig själv. Men att ha tydliga, svart på vitt, exakta mål att följa kan kanske vara något ändå.

Jag skjuter upp det här som fan hela tiden, och jag skjuter upp att be om hjälp med att färdigställa mina låtar, för jag är så jävla stolt när det kommer till min egen konst och jag är så jävla full av självförakt att jag bara tänker att "jag gör det här själv för då slipper folk höra något som inte är perfekt". Och nu svär jag så himla mycket, men jag blir verkligen så himla trött på den här delen av min personlighet. Det känns även som att tiden håller på att rinna ut för mig på BIMM. Jag har ett och ett halvt år kvar och jag vill utnyttja alla deras tillgångar så himla mycket mer innan examen 2019. Jag vill göra allt.

 

Jag blev ju tvungen att säga upp mig från jobbet nu innan jul; jag skrev ett helt inlägg om hur dåligt jag mådde över det. Så till våren här behöver jag komma in i jobbsökandet igen och gärna ha ett fast jobb innan sommaren. Det är ju nästan noll chans för mig att hitta ett jobb där jag skulle kunna tjäna tillräckligt för att betala hyran samt leva och plugga på samma gång, men jag antar att en måste försöka vara lite övermänsklig i alla fall.

 

HITTA OCH FLYTTA TILL EN NY BOSTAD (?)

Jag sätter ett frågetecken på denna sålänge. Mitt kontrakt på rummet i lägenheten går ut i september och eftersom hyresvärden vill ha tvååriga kontrakt och jag då bara kommer ha ett år kvar på universitetet, så kanske jag kommer behöva flytta till sensommaren. Men först ska jag fråga om jag kan få skriva på ett kontrakt på bara ett år för samma rum som jag bor i nu. Vore ju skönt att inte behöva packa ihop och dra vidare på alla prylar för fjärde gången sedan 2015. Det är jäkligt trôligt.

 

Om ni har läst mina tidigare inlägg så vet ni att jag undviker och skyr hjälpande händer som pesten. Men jag har verkligen ingen grund eller kunskap till att själv avgöra vad det är med mig och min själ - jag har insett det - så jag ska på något vis tvinga mig själv iväg till den ständigt emailande terapeuten på uni... snarast... snart... någon gång i år...!

 

Promenader. Jag ska inte ljuga och låtsas lura mig själv att jag kommer börja träna, men promenader är det minsta jag borde kunna planera in varannan dag och unna min stackars kropp. Jag och mamma har gått några långa promenader på typ en timme i taget, ut till pappas grav, och jag har märkt att mitt vänsterknä har gjort mindre ont efter varje gång. Har ni fler tips på icke-extrema hälsogrejer en kan göra, så fyll på kommentarsfältet nedanför. Jag äter redan växtbaserade mål nästan varje dag (hemma i min lägenhet i alla fall) och jag har alltid en vattenflaska med mig. Gimmie more gimmie more!

 

När jag säger att jag vill sluta säga "förlåt" så menar jag inte att jag ska sluta vara artig och be om ursäkt när jag faktiskt gjort något illa mot en annan person; i England använder en "sorry" i vardagssammanhang på samma vis som vi använder "ursäkta", och en säger det oftast när en står i vägen för någon eller någon annan står i vägen för en själv. Artighet. Något som saknas lite i vår Svenska instängdhetskultur.

Det jag menar när jag säger att jag vill sluta säga "förlåt" är att jag vill sluta känna en impuls till att be om ursäkt för helt onödiga små saker. Körde jag över din laddare med kontorsstolen? Förlåt. Glömde jag köpa mjölk? Förlåt. Suckade du för att jag har gjort något fel? Förlåt. Jag vill inte hålla på att be om ursäkt för att jag existerar, för det är precis så det känns, och ingen ber mig om det heller. Det bara kommer och jag vill inte att det ska göra det. Jag får existera utan att behöva känna att hela jag är i vägen.