Emma

En natt när jag var på besök hemma i Sverige fann jag mig själv liggandes på rygg i sängen, tårar rullande nerför mina kinder. Jag grät av lättnad - okej, kanske av trötthet också, men jag hade precis googlat ett problem jag haft så länge jag kan minnas, och fått svar. Den här spontana googlesökningen mitt i natten fick en lampa att tändas i huvudet på mig och det var en otrolig lättnad att få reda på att det inte bara är jag som är knäpp.

Sedan någon gång i min tidiga tonår så har jag klämt och rivit på porerna på mina armar, ben, i mitt ansikte. Det har blivit lite bättre; jag lyckades på något vis sluta förstöra huden på mina lår så intensivt. Men jag kan fortfarande bli fast i badrummet i en timme utan att märka att tiden går, för jag kan helt enkelt inte slita mig från att försöka riva bort vad jag ser som orenheter på min kropp, vilket egentligen bara är inbillning ända tills jag då river upp och skapar riktiga sår. Det är som att tiden stannar, inga tankar far genom huvudet, allt är lugnt. Och när jag vaknar till så står jag plötsligt där med röda, svidande, pulserande armar och svär åt mig själv för att jag har gjort så här igen. Ibland har jag haft en period då jag vägrat tända badrumslampan i ett försök att inte titta på min hud, men varje gång jag tror att jag har lyckats sluta så tänder jag lampan och så är jag där och river igen. Jag gillar inte att ha på mig något med korta ärmar, jag gillar inte att visa mina armar även när dom inte ser så illa ut; som tonåring brukade jag gå med långärmade hoodies mitt i stekheta sommaren. Ibland har jag även svårt att låta bli att dra loss alla mina torra nagelband, trots att det börjar blöda.

Det kallas Dermatillomani och är ett slags tvångssyndrom (ICD, Impulse Control Disorder) och räknas som ett självskadebeteende. Att lida av Dermatillomani kan bero på stress, ångest, trauma eller en rad andra anledningar. Det är vanligare än jag hade trott och just den insikten var nog en stor del av det som gjorde att jag kände mig lättad, samt att jag fick en förklaring till varför jag har hållit på så här. För mig brukar det bli värre om jag är väldigt stressad vilket också ger mig ganska mycket ångest, så naturligtvis brukar det bli enklare att låt bli min hud när jag mår bättre generellt.

Jag är ingen expert och jag vet hur dumt det är att självdiagnostisera sig med hjälp av internet, men det är så mycket som stämmer för mig. Jag har inga snabba lösningar för hur en blir fri från detta beteende; om du känner igen dig i det här och det är väldigt illa så kan du gå och prata med en psykolog. Jag har ett tips dock; ifall du finner dig i en situation där du har rivit upp din hud igen och det bultar och är varmt och det kanske blöder, använd då en kräm för sår. Smörj in dig överallt där du har rivit och låt det vara. Jag använde en kräm som min mamma hade hemma som heter Xylocain, men Idomin eller något liknande skulle nog också fungera bra för att hjälpa huden läka.