Jag vet inte om jag kan sätta fingret på några få utvalda tillfällen som är som tydligast i mitt minne när det kommer till det här ämnet. Det är mer som en grå sörja av en skuldkänsla som målats med bred pensel över mitt liv som tonåring och ung vuxen. Allt ifrån skuld över att jag inte tar tillräckligt bra hand om min kropp, till skuld över att jag inte hör av mig tillräckligt till kompisar, till skuld över att jag aldrig varit lika högljudd och framåt som alla andra, till skuld över något så simpelt som att känna mig i vägen för någon jag älskar. Allt det här är ju så klart saker som vilken människa som helst kan förstå inte är något att hacka på sig själv över, men om en är som jag så försöker ens hjärna ljuga för en ibland. Jag har inte funnit ett eget sätt att besegra onda tankar, men jag har några idéer och Google-sökningar om hur en åtminstone kan motarbeta det där mörka molnet som brusar upp ibland från ingenstans, och jag tror att det är minst lika viktigt.
För att få lite samanhang så kan jag i alla fall berätta om tillfället som fick mig att vilja skriva det här blogginlägget. Härom veckan så hade jag en ganska okej tisdag till att börja med, ända tills någon gång runt middagstid då jag ställdes inför ett val; jag fick ett jobberbjudande som jag hade hoppats och väntat på att få. Men just när samtalet nådde mig och jag visste att allt jag behövde säga var "ja" så tog det stopp, vilket kändes helt ofattbart för mig; jag hade ju hoppats på det här! Jag hade erbjudits ett välbetalt jobb i en branch som jag har jobbat i tidigare, så jag var inte ofamiljär med arbetsuppgifterna, och jag kom ihåg att det hade varit det mest meningsfulla jobbet jag någonsin haft. Av en till synes oförklarlig anledning, när jag hade lagt på luren, så fick jag trots de goda nyheterna... panik. Jag satt i vad som kändes som en evighet och kände hur det byggdes upp inom mig, jag grät och fick svårt att andas.
När jag ser tillbaka på det nu så tror jag att mitt undermedvetna visste - redan innan jag visste det själv - att det här arbetet är väldigt krävande, lika stor del fysiskt som psykiskt (kanske till och med övervägande psykiskt påfrestande), och att ha det som extraknäck bredvid mina universitetsstudier skulle helt enkelt ha blivit för mycket, ett faktum som inte var mitt fel. Känslan av "det skulle inte funka" hamnade i slagsmål med känslan av "jag vill inte svika någon" inom mig, en till grej som inte var mitt fel. Jag minns att jag någonstans, någon gång, läste att ett överflöd av motstridiga känslor på en och samma gång är anledningen till varför vi gråter; att det på något vis blir för starkt tryck och det rinner över. Jag är ingen expert så ni får gärna googla vidare på det här om ni vill. Men för att komma tillbaka till den dagen... Jag kunde inte se vad som var vad förän jag ringde min mamma som rätt och slätt sa att "om det inte funkar med ditt schema så ta inte jobbet". Jag hade stressat upp mig över något så simpelt och självklart, men just då hade den enda tanken i mitt huvud varit att jag svek alla om jag tackade nej.
Vidare till det jag nämnde tidigare om att motarbeta lögnerna vi pockar på oss själva. Utöver att gå och prata med en psykiater - som kanske inte alla har möjlighet till - så finns det några saker en kan göra för att hjälpa sig själv. Jag hittade en grej på internet som flera skrev brukade fungera för dem när de kände att de började tappa kontrollen. På engelska kallas det "grounding" och det handlar helt enkelt om att hålla fast vid verkligheten; att påminna sig själv om vad som är verkligt. Klicka HÄR för att komma till en PDF med instruktioner. Den enda teknik av de som nämns, som jag har testat själv, är teknik nummer två; ett par gånger när jag har brutit ihop så har jag kommit ihåg den här tekniken som helt enkelt består av att se sig omkring i rummet och räkna upp vad en ser, objekt, detaljer osv. Jag måste säga att det tar mig ett tag, men varje gång jag har testat detta så har jag tillslut blivit lugn; det har funkat helt okej. Detta är som sagt en teknik till för när en redan är mitt i en panikattack eller liknande ångestrelaterad episod.
Något som möjligtvis kan hjälpa mer långvarigt och som en vän till mig rekomenderade är KBT; kognitiv beteendeterapi. Efter att hon hade nämnt dessa tre bokstäver för mig så kollade jag upp vad det betydde och insåg att jag har testat något liknande förut. När jag gick andra året på gymnasiet så fanns det tillfällen då jag bara ville fly mina problem (som så många gånger förut under min tonår). Jag sa till mina föräldrar att jag ville byta skola; dom köpte tre av Mia Törnbloms böcker till mig. Den teknik i hennes böcker som resonerade med mig mest och som jag känner igen när jag nu söker på allt KBT-relaterat, är tekniken där en håller en slags dagbok. Okej, inte en dagbok precis, men en bok som en skriver i varje dag; tre bra saker en har gjort, tre saker en är tacksam för och tre saker en hoppas på eller önskar. Metoderna varierar lite, men detta var vad jag använde mig av när jag var sjutton. Jag minns inte hur det fungerade för mig, men jag minns att jag gjorde det, och nu vill jag testa något liknande igen. KBT kan användas på olika sätt för olika problem, inte bara ångest (se HÄR), så om du tror dig vara i behov av hjälp, eller om du känner någon som behöver hjälp, gå till ditt närmsta sjukhus och tala med en läkare. Det är inte ditt fel hur du mår.
Utöver allt detta så hoppas jag att du pratar med en kompis eller en familjemedlem om du mår dåligt; tro inte på din hjärna när den säger till dig att dom inte bryr sig eller inte orkar med dig, för det är inte sant. Du är älskad och du förtjänar att må bra.
0 kommentar(er)
