Emma

Att vara feminist vs. att agera feministiskt
Bekväm bild som jag inte har lagt upp förut pga gillar inte fotovinkeln; helt enkelt en toppenbra anledning att lägga upp den!
 
Nu vet ju inte jag hur många som läser ett enda ord av vad jag skriver på den här bloggen, men för en stund så tänker jag att det kvittar. Vi måste kunna prata om dom tunga grejerna. Vi måste kunna möta det rätt framifrån. Allt. Även det vi helst inte ens vill se. Vi måste ta tjuren vid hornen, som man av någon anledning kallar det, vilket jag - som växte upp på en gård med både kor och tjurar - inte tycker låter speciellt trevligt, varken för mig eller tjuren. Men nu är det jag som tar det metaforiska djuret vid hornen. Det obekväma vi ska ta upp idag är folks fantasi om hur "det är feministiskt att välja själv" - för så enkelt är det inte.
 
Jag kallar mig för feminist, men allt jag gör är inte feministiskt. Chockerande, eller hur. (Uppmärksamma min ironiska ton tack.) Jag är feminist, men jag rakar armhålorna och ibland benen när jag orkar bry mig. Jag tycker smink är kul ibland och jag tycker att BHar är fina. Jag väljer att göra alla dom här sakerna för att tillfälligt ändra mitt utseende för min egen skull, men oavsett resonemang och anledning så är inte detta feministiska handlingar. Dessa saker är alla skapade, designade, för att säga till mig att jag behöver dem för att andra människor ska stå ut med att se på mig när jag går utanför dörren.
 
Jag har insett att det här är svårt för många att förstå och acceptera. Idén att "jag valde det här, därför är det feministiskt" flyter runt mycket, och i en utopisk värld skulle vi alla få välja vad vi vill. Men att raka armhålorna är inte feministiskt, bara för att du "valde det själv". Smink och kroppspositiva nakenbilder är inte feministiskt, bara för att du "valde det själv". Om en kvinna har håriga kroppsdelar så är det socialt okej att se henne som ohygienisk och också peka ut det - samtidigt som hår på män ses som naturligt och inget att kommentera, förutom om det är för att berömma hans hipsterskägg.
 
Det sociala kravet att kvinnor ska ha lena, rakade armhålor och armar och ben och överläppar kommer ifrån att företag ville sälja fler rakhyvlar = konsumism, idén att vi behöver prylar för att bli lyckliga och accepterade. Män behöver enligt majoriteten av människor inte använda smink, för ingen har sagt till män att dom ser fula ut utan smink; det är rätt ut sagt skamfullt om en man använder smink, för smink är en kvinnogrej och att bli associerad med kvinnor är tydligen skamfullt. Alla tidningar inriktade på att tala till kvinnor, skriver om att "välja kläder som framhäver din figur" och "hur du gör för att fånga drömkillen", men det företagen skiter i är att vi inte vill stressa över vårat utseende eller behöva hitta en man att ta hand om. Nakna kvinnokroppar har alltid satts på display för det manliga ögat; inte ens lesbisk porr är till för kvinnor.
 
Och du kan skrika dig hes om att du inte bryr dig om någons orakade armhålor, men eftersom kvinnor fortfarande blir skammade för sitt kroppshår, så är orakade armhålor ett statement. Du kan gnälla över menskonsten i Stockholms tunnelbana och du kan säga att Always inte borde visa så realistiskt blod i sina tampongreklamer, men det är precis vad som behövs; flickor och kvinnor blir fortfarande skammade och värre, för att folk inte förstår mens. Att du reagerar så starkt emot dessa saker säger ju allt. Och inte förens folk går förbi kroppshår och menskonst utan att rynka näsan, så kommer vi behöva fortsätta visa det.
 
Så varken smink, rakning, kroppspositiva nakenbilder eller mode är feministiskt. Men det är okej om du vill sminka dig, för du som privatperson, individ, ska inte behöva föra hela den feministiska kampen på egen hand om du inte orkar. Hacka bara inte på dem som bär fanan åt dig.