På fredagsmorgonen hade vi alltså våran sista assessment för terminen. Live performance. Början på de tre timmarna var helt okej; jag kände mig lugn och säker på låten. Men några framträdanden var osäkra och ur tempo och formen på låten blev fel lite varstans. Då fick snubben som bedömde gitarristerna för sig att han hade rätt att stoppa framträdanden samt ge folk onödiga, otrevliga kommentarer emellanåt. Han slängde även ur sig ett rasistiskt skämt riktat åt fyra personer för att han inte kunde uttala deras namn. Han flinade hela tiden. Det blev dålig stämning i rummet efter det och jag var förbannad. Jag ville vara säker på att de instrumentalister jag gick upp på scen med var sådana som jag visste var säkra på vad dom gjorde. Men varje gång jag tänkte gå upp så gick någon annan före. Antar att det är mitt eget fel för att jag inte armbågar mig fram och tar mer plats - att jag bryr mig för mycket om att ge andra en chans först. Jag var sist upp. En kvart kvar och jag gick upp på scenen. Vid det laget kände jag mig spyfärdig och jag hade låtit besvikelsen trycka ner mig på min stol. Jag blir konstant besviken på mig själv. Det känns som roten till mitt... "självhat" är väl ett lite för starkt ord kanske, men det var det första som ploppade upp i mitt huvud. Och jag var inte nöjd med mitt framträdande när det var över. Jag klarade säkert kursen för den här terminen, men jag vill göra mer än bara klara mig. Jag vill göra allt så jävla bra jag bara kan.
Nu är det söndag. Jag är förkyld. Blev nedstoppad under täcket i sängen av världens finaste människa. Imorgon flyger jag hem. På ett vis så vill jag verkligen träffa mamma. På ett annat vis så vill jag inte lämna alla som jag har här. Jag vet att jag är tillbaka om sisådär tre veckor, men ändå. Saknad är svårt.
0 kommentar(er)
